Jag har varit för en långtgående yttrande- och organisationsfrihet, där åsikter som är nazistiska eller rasistiska ska kunna uttryckas och föreningar för folk som tycker så ska kunna förekomma.
När jag i början av 1990-talet studerade statsvetenskap vid Uppsala universitet var det seminarieövningar där frågor som de runt yttrandefrihet och dess eventuella gränser togs upp.
Argument för och emot att dessa åsikter, och organisationer för personer som tycker så, ska kunna verka togs upp.
Fördelarna med en långtgående yttrande- och föreningsfrihet ansågs av de flesta överväga nackdelarna. Vid inskränkningar ansågs de nazistiska och rasistiska organisationerna kunna gå under jorden och ändå fortsätta sin verksamhet, fast dolt.
De riskerade att kunna odla ett martyrskap och kunna framstå som spännande att närma sig, för vissa personer. Det fanns också en risk att de skulle övergå till kriminella verksamheter, när de ändå inte lagligt kunde vara verksamma med sina åsikter.
Att det blir ett sluttande plan där allt mer, åsikter och organisationer, kan förbjudas, fanns också som argument.
På 90-talet var inte extrema religiösa åsikter eller organisationer aktuella, som al-Qaida och Isis / Isil / Daesh. De är ju också extrema organisationer med extrema åsikter och som förekommer i dag, om än diffust hur stor utbredning eller anhängarskara de har i Sverige.
På senare år har de nazistiska organisationerna, främst Nordiska motståndsrörelsen, NMR, flyttat fram sina positioner och är mer verksamma. Om än oklart om det rör sig om mer än en ganska liten skara aktiva personer.
De demonstrerar på arbetarrörelsens dag, 1 maj, i flera städer, i år i Ludvika och Boden. De är på bokmässan i Göteborg. Och de är på politikerveckan i Almedalen i Visby.
De, NMR, är inte så många, men kan vara det på vissa platser som de samlas till. I deras ideologi ingår våld som ett arbetsredskap.
Det talas om att de i kraft av sitt våldskapital kan tvinga andra debattörer och verksamma i demokratin att tystna, vika undan och behöva bli försiktiga vad gäller yttranden och sammankomster. De förra åstadkommer då i praktiken en inskränkning av de senares yttrandefrihet.
Det gäller både på sammankomster som de nämnda och i vardagen, där nazister finns och är verksamma. Det är de exempelvis i Ludvika kommun.
Förslag om att förbjuda nazistiska och rasistiska organisationer reses nu i debatten. Och det diskuteras om lagrum som finns, i lagen regeringsformen, kan tillämpas mer.
En diskussion om lagskärpning på det här området fanns även i början av 90-talet, men det blev inget av det.
I ett första skede kan det behöva användas de lagar som finns oftare och med en restriktivare tillämpning gällande sådant som tillstånd för extrema organisationers demonstrationer eller manifestationer och var, när och hur de ska få ske.
I Finland har en organisation som NMR förbjudits. Och Tyskland har ett författningsskydd där nazistiska organisationer kan förbjudas.
Sveriges nuvarande hållning med en långtgående yttrande- och organisationsfrihet är inte givet den rätta, eller den enda, i en demokrati.