Hur ska vi tolka att en lång rad framträdande moderater inte vill vara med i politiken längre? Först klev partiordföranden och före detta statsministern Fredrik Reinfeldt av redan på valnatten. Förvåningen över det hann inte lägga sig innan den ekonomiska talespersonen Anders Borg aviserade sin omedelbara avgång. Nästa oväntade avhopp stod ännu ett före detta statsråd, Catharina Elmsäter Svärd, för. Den förra infrastrukturministern har uppenbarligen varit populär i partiet, inte minst bland Gotlandsmoderaterna och var den enda som på allvar kunde utmana Anna Kinberg Batra om partiledarskapet.
Den föga lyckosamma arbetsmarknadsministern Hillevi Engström, som omplacerades till biståndsminister förra hösten, vill inte heller vara med i fortsättningen. Utanför toppkandidaternas krets fick så också Gotland sin moderata avgång när Gustaf Hoffstedt som tillhörde de yngre i riksdagsgruppen bestämde sig för att söka lyckan på annat håll än i politiken.
Nu sällar sig partisekreteraren Kent Persson till den långa raden av ledande moderater som kastar in handduken. Partiets förste vice ordförande Gunilla Carlsson, också avgånget statsråd sedan förra hösten, har sedan tidigare meddelat att hon lämnar sitt uppdrag vid stämman i januari.
Det är inte konstigt att det blir några avhopp efter ett val men när de blir av den här omfattningen måste det oroa den tillträdande partiledaren och sätta myror i huvudet på väljarna.
Minst förvånande är att partisekreteraren går för att inte släpa för mycket av företrädarens politik med sig in i det nya laget. Att ett och annat statsråd väljer att inte kandidera igen är inte heller så konstigt. Så gjorde bland flera andra Lena Adelsohn Liljeroth .
Men när den ena efter den andra av nyinvalda riksdagsledamöter lämnar sitt uppdrag några månader efter valet sprids funderingarna. När det dessutom rör sig om personer med regeringserfarenhet och landet står inför ett extra val där de faktiskt har chansen att åter få ingå i regeringen kan det bara tyda på en sak: De vill inte vara med i det blåa laget längre. I alla fall inte i elitserien.
Var betyder nu det här? Att M inte bara byter partiledare utan håller på att lägga om politiken också? Är Reinfeldts omdaning över?
Med Kristdemokraternas utspel om flyktingpolitiken i går hamnar Anna Kinberg Batra dessutom i en extra svår situation. Göran Hägglunds förslag om lägre bidrag, tillfälliga uppehållstillstånd i stället för permanenta och snabbare handläggning välkomnades av Sverigedemokraterna som på sin presskonferens i går lockade med stöd till Alliansen.
Ska M markera tydligt avstånd till den politiken eller ta upp kampen om de väljare de uppenbarligen förlorade till SD i höstas? Och ska de i så fall slåss om de väljarna med KD?
Det där färdiga och erfarna moderatledda regeringsalternativet som partiet på Fredrik Reinfeldts tid förde fram som sitt starkaste kort är plötsligt alldeles försvunnet i vintermörkret.