I Lördagens GT på Gotlänningens sida uttryckte Lars Thomsson (C) sina farhågor för Region Gotlands framtid på följande sätt: ”För första gången är jag riktigt orolig för Region Gotlands långsiktiga utveckling.”
Anledningen till Thomssons oro är den skenande kostnadsutvecklingen för den gotländska sjukvården. Jag tror inte att Thomsson är ensam om att känna denna oro. Jag tror att Stefaan de Maecker (MP) och Björn Jansson (S) har samma oro.
Inom hälso- och sjukvårdsförvaltningen jobbar man dagligen med omkring 100 olika sparförslag. Dessutom har man börjat jobba med att se över organisationen för att då upptäcka olika möjligheter till effektiviseringar, som i slutända sparar pengar. De besparingarna är inte tillräckliga.
Orsakerna är en förändrad vårdbild, där exempelvis cancerpatienter skickas till fastlandet för att få bästa möjliga vård. Men också medicinkostnaderna har en stor inverkan på de kraftigt ökande kostnaderna. När nya mediciner lanseras har bolagen som utvecklat och tillverkar medicinen patent på dem.
Under tiden som patentet skyddar skall alla utvecklingskostnader tas in, för när patentet går ut kan vem som helst tillverka medicinen. Det är också då som kostnaderna går ner. Så nya mediciner som vanligen är bättre än andra kostar mer pengar.
Utifrån detta så skulle man kunna tro att sjukvården på Gotland genom drastiska åtgärder skulle kunna spara pengar på att ge cancerpatienter billigare, men sämre vård, samt att inte ge patienter nya mediciner. Men skulle man försöka med dessa besparingar blir det inte billigare ändå.
Vi har rätt till lika vård i hela Sverige, så de som skulle drabbas har rätt att åka till ett annat landsting för vård eller att få bästa möjliga medicin och räkningen skickas till Region Gotland. Detsamma gäller när vårdgarantin inte uppfylls. Så en möjlig besparing är att hålla köerna till vården på maxgränsen för vårdgarantin genom att ha färre hyrläkare på vårdcentralerna.
Men det skulle då bara vara en besparing i början under tiden köerna fylls på. Sen är det lika många att ta hand om igen.
Hälso- och sjukvårdsnämnden (HSN) går back, det är fakta. Att HSN med egna åtgärder skall kunna få en budget i balans är inte heller möjligt. Att lägga 80 miljoner kronor i sparbeting på regionens övriga verksamheter är inte heller möjligt. Då återstår bara att gå med på att HSN drar över sin budget, för annars får man revisorerna på sig igen.
Jag förstår att man från oppositionens sida använder detta som ett utmärkt slagträ i den politiska debatten. Det finns heller inget som helst krav på oppositionen att ha egna förslag.
Men när politiker i opposition ”är riktigt oroliga” så skulle det vara klädsamt om de faktiskt också hade förslag på åtgärder.
Det är rätt roligt att Eva Bofride politisk chefredaktör på Gotlänningen tycker att det är helt ok att som opposition inte komma med några bra förslag i en församling de faktiskt kan påverka, medan ett socialdemokratiskt regionråd absolut kan ställas till svars för vad regeringen gör.
Men det är som alltid, olika bedömning utifrån vem som gör eller säger något.