I lördagens GT skrev Gotlänningens politiska chefredaktör en ledare med rubriken ”Den verkliga svenska modellen”. En bit ner i texten skriver Eva Bofride:
”Vi som är journalister med rätt att tycka, har ett ansvar att inte medverka i den politiska taktiken och spelet. För att kunna ha en välgrundad åsikt krävs att man får rätt underlag, det gäller allt, inte bara politik.”
Vilket är bra. Hennes tankar om den extrema vinklingen som Svenskt Näringsliv och arbetsgivarna i SAS kablade ut till media under pilotstrejken är väl värda att diskutera. Den hårt vinklade informationen som spreds från arbetsgivarhåll ifrågasattes aldrig av journalister, så sanningen om vad som var sant kom aldrig fram.
De resurser som Svenskt Näringsliv och SAS som arbetsgivare kunde satsa på PR kuppen för att vinna sympati för sin sak var betydligt mer än vad ett fackförbund med 400 medlemmar klarade av. I alla fall samtidigt som de satt i viktiga och tidskrävande förhandlingar. Jag kan inte göra annat än att hålla med Eva Bofride i hennes analys.
Men sen halkar hon betydligt på tangenterna. Hon skriver: ”Socialdemokraterna jobbar hårt för att skriva om förklaringen av den svenska modellen som att det skulle betyda ett socialdemokratiskt styrt Sverige. Men det som är den svenska modellen är att parterna förhandlar och genom kollektivavtal har fredsplikt.” Hennes påståenden om den svenska modellen är verkligen att medverka i den politiska taktiken och spelet.
Så här beskrivs den svenska modellen i Nationalencyklopedin.
”I en mer allmän och ofta använd mening syftar den svenska modellen på den svenska välfärdsmodellen, där ovanstående förhållanden på arbetsmarknaden (att parterna sköter lönebildningen, min anmärkning) var ett av tre ben som modellen stod på. De övriga två benen var det till arbetsmarknaden kopplade socialförsäkringssystemet samt den offentliga driften och finansieringen av välfärdstjänster som vård, skola och omsorg. Här fanns likheter med andra nordiska och socialdemokratiskt präglade länder, varför modellen omväxlande har kallats den svenska, skandinaviska eller socialdemokratiska välfärdsmodellen i kontrast till liberala och konservativa välfärdsmodeller i andra delar av världen.”
Så när socialdemokrater förmedlar bilden av att den svenska modellen är de tre benen, kollektivavtalen, socialförsäkringarna och välfärden de pratar om och det är en riktig beskrivning. För socialdemokrater är benen dessutom lika viktiga. När socialdemokrater går ut och försvarar den svenska modellen så försvarar de att arbetsmarknadens parter skall sköta lönebildningen, att vi har bra lösningar för de som blir sjuka eller arbetslösa via socialförsäkringarna och att vi har en jämlik välfärd för alla.
Det är den verkliga svenska modellen. En modell som ständigt är under attack från borgerligt håll, då de vill lagstifta om löner, försämra socialförsäkringarna och försämra välfärden. Därför pratar socialdemokrater ofta om den svenska modellen som de också heligt värnar.