När jag var liten var det fint att bli lärare, det var helt klart ett jobb med hög status. Lärarna ansågs tjäna bra också, kanske berodde det också på att de flesta jag kände tjänade rätt lite eller i alla fall hade ont om kontanter som det ofta var på landet.
Idag ser det annorlunda ut. Lärarutbildningarna har haft svårt att fylla platserna och lönerna har halkat efter. Det är inte låg status att vara lärare men yrket har uppenbarligen förlorat en hel del av sin lockelse.
Enligt OECD är den utvecklingen en del av förklaringen till att svenska elever har tappat så mycket i internationell jämförelse. Andreas Schleicher, direktör för OECD:s utbildningsdirektorat, har i dagarna varit på Sverigebesök. I sin genomgång för beslutsfattare och media beskrev han hur Sverige har lämnat sin position som modelland med hög kvalitet och innovativa utbildningssystem, stor likvärdighet för elever från alla samhällsklasser och livslångt lärande. Det omvärlden nu ser är sjunkande resultat, betygsinflation och växande klyftor mellan elever och mellan skolor.
Vad hände? Skolan decentraliserades, kommunerna tog över lärartjänsterna och lärarutbildningen spreds till många orter runt om i landet. Skolvärlden öppnades för privata aktörer. I nästan inget annat land i världen är det så lätt att starta skola som i Sverige och det får ske med vinst som drivkraft. På många håll i världen driver stiftelser och pedagogiska organisationer skolor men vinstdrivna företagskoncerner i utbildningsbranschen är vi rätt ensamma om.
Elevernas valfrihet ökade kraftigt och därmed också en konkurrens som inte alltid var sund. ”Sverige gick från en extrem till en annan”, skrev Dagens Nyheter i går.
Samtidigt fick lärarna andra uppdrag än undervisning och det blev sättet att visa framåtanda och utvecklingsvilja. En lärare med många års erfarenhet kan upptäcka att hen värderas högre för att ansvara för skolans datorutveckling än för att kunna hantera en stökig klass. Och det är lätt att ställa nya krav på skolan men inte lika lätt att inse att något annat då måste stryka på foten.
Efter den stora uppmärksamheten i fjolårets valrörelse har skolfrågorna inte riktigt samma laddning. Och Jan Björklund (FP) som bär en stor del av ansvaret har flyttat över intresset till försvaret.
Men som politisk fråga finns det få som är viktigare. Regeringen tillsatte nyligen en skolkommission under Anna Ekströms ledning. Där hamnar nu också OECD-rapporten. Det finns några saker som inte får tappas bort i det arbetet.
Skolan är inte dålig. Men den är sämre än den varit och kunde vara. Många elever trivs och det finns mycket att ta vara på och utveckla. Släng gärna ut badvattnet men var rädd om barnet.
Det måste finnas hopp. Skoldebatten får inte bidra till de låga förväntningarna hos svenska elever och studenter. Många tror inte att de kan bli bättre med eget arbete och bra stöd. Men det kan nästan alla.
Skolan är ingen marknad och lärarna inte servicepersonal. Det finns många faktorer som spelar in för att svensk skola ska bli bättre. Lärarna är den viktigaste.