Efter valet i Nederländerna förra veckan var det många som drog en lättnadens suck. Högerextremisternas man i valet, Geert Wilders, fick se framgångsdrömmarna gå förlorade. En intressant förlängning efter segern av de gröna i Österrikes presidentkandidat Alexander Van Der Bellen, som vann presidentvalet förra året.
Plötsligt verkar den obrutna rörelse framåt som högerextremismen gjort de senaste åren, och som kröntes med Donald Trumps valseger, tappa fart. Men är det fullt så enkelt? Även om det liberala partiet i Nederländerna, som leds av premiärminister Mark Rutte, kan behålla regeringsmakten tappade man ordentligt med väljare. Och det socialdemokratiska partier imploderade i valspurten och landade på drygt sex procent av väljarstödet.
Kanske är det därför som jag blir orolig när så många uttrycker kollektiv lättnad. För de grundläggande orsakerna till den skakiga politiska situationen i Europa finns ju likväl kvar, även om stödet för Geert Wilders och de andra stollarna viker.
Den växande ojämlikheten, otryggheten som breder ut sig i arbetarklassen och medelklassen, och de stora strukturomvandlingarna i ekonomin är enorma ekonomiska och politiska skiften som vi kommer att behöva hantera oavsett. Det kommer att krävas politiska investeringar i trygghetssystem och utbildning – men framförallt en omfördelningspolitik för ökad jämlikhet.
Ser man till hur de europeiska socialdemokratiska partierna hanterar detta är det inte en vacker bild. I Storbritannien är det en gång stolta Labourpartiet i spillror. I Frankrike ser det omöjligt ut för socialistpartiet att behålla presidentmakten. Och ja, de nederländska sossarnas valkollaps behöver vi inte ens tala om. Socialdemokratins kris i Europa under 90-talet och 2000-talet ser fortfarande inte ut ha planat ut.
Även i Sverige går socialdemokratin en opinionsmässig kräftgång – vilket är alldeles särskilt märkligt. Huvudmotståndaren moderaterna befinner sig fullskaligt kristillstånd och verkar lika oförmöget att lägga upp en strategi som att driva politik. Den svenska ekonomin står sig väl i förhållande till resten av EU, och arbetslösheten sjunker.
Hade samma förutsättningar givits socialdemokraterna 1998 hade man noterat 40 procent – men det är andra tider nu. Nu får moderaterna se sig omsprungna av högerextremister i opinionen och socialdemokraterna verkar ha svårt att hitta en politik och ett budskap som överhuvudtaget får resonans i väljarkåren.
Så även om valutgången i Nederländerna och Österrike är goda nyheter efter ett fruktansvärt politiskt år är de ingen anledning att andas ut. Det är snarare en allvarlig varning till de demokratiska partierna i Europa: den som inte kan leverera en trovärdig politik som gynnar folkflertalet kommer inte få folkets röster.
De demokratiska partierna i allmänhet, och de socialdemokratiska i synnerhet, måste förstå att det är deras uppgift att samla folket och hitta tillbaka till en reformistisk politik för sammanhållning.