Tryckfrihetsförordningen instiftades 1766 och fyller 250 år i år. Det var den därmed första i sitt slag som lagfästes. Tankarna med lagen var och är fortfarande att ingenting skall kunna undgå granskning oavsett vad som hänt och hur ogärna någon vill att det blir offentligt. I tryckfrihetsförordningen regleras inte bara rätten att inte bli hindrad att trycka vad man vill, utan också offentlighetsprincipen och meddelarskyddet.
”Vem har någonsin hört att sanningen förlorat i en fri och öppen drabbning? Att vederlägga skadliga tankar är det bästa och säkraste sättet att hämma dem”, menade författaren John Milton redan 1644. Ett uttalande som varit självklart fram till nyligen då vi kan börja ifrågasätta det efter en extrem valrörelse i USA.
Eller, det kanske är den fria och öppna drabbningen vi kan ifrågasätta om den verkligen finns. När flödet av information gått från en hanterlig mängd till dagens extrema flöde där det är omöjligt att ta till sig allt, kan man ifrågasätta om drabbningen är fri och öppen. När dessutom mycket av flödena i digitala medier styrs av logaritmer utifrån det du gillar, kan man ifrågasätta om den är fri och öppen.
Det märkliga är att de som förlorar på att den fria debatten nu ifrågasätts är de som försvarar den. Medan de som tjänar på att lögner sprids hämningslöst och tas för sanningar i det enorma medieflödet också är mest kritiska till rätten att trycka vad man vill.
Offentlighetsprincipen är också viktig för det fria ordet. Myndigheter ska inte kunna dölja vad de håller på med. Jag har tidigare ifrågasatt hur vi handskas med offentlighetsprincipen och att media inte bör ha rätt till material
för tidigt. Detta är inget problem i lagen, men däremot en dragkamp mellan myndigheter och de som vill ta del av deras handlingar. En dragkamp där bägge sidorna försöker flytta gränserna för vad som är att betrakta som en offentlig handling. För många av dragkamperna hamnar i domstol och gränserna flyttas efter varje domslut.
För många då det i de flesta fallen är myndigheter som vill dölja något de inte vill ha granskat.
Meddelarskyddet är den del som är minst effektiv. Inom den privata sfären är avtal mer bindande än meddelarskyddet. Det innebär att de som skrivit på avtal om tystnadsplikt inom privata verksamheter kan straffas om de blir påkomna med att läcka material som lyder under den avtalade tystnadsplikten. Men vi har också sett att även de som inte har en avtalad tystnadsplikt väljer att vara tysta då de är på andra sätt i beroendeställning till sin arbetsgivare. Lagen om anställningsskydd ger inte det skydd den borde ge, och ”obekväma” arbetstagare utan fasta anställningar kan lätt sorteras bort av oseriösa arbetsgivare.
Men trots de problem som finns hade det varit ännu värre utan tryckfrihetsförordningen. Vi ska vara glada och stolta över den och fortsätta försvara den. För tryckfriheten skiljer oss från diktaturen och det fria ordet och sanningen kommer alltid att vara det viktigaste för att Sverige ska fortsätta att vara ett land värt att leva i.