Under den senare delen av valrörelsen gjorde partiernas aktiva medlemmar ett helt fantastiskt jobb. I mitt flöde på Facebook fick jag dagligen ta del av socialdemokrater som knackade dörr, packade frukostpåsar som de sen delade ut och många, många fler aktiviteter där man informerat och diskuterat politik med väljare.
Jag vet att alla partier jobbade stenhårt för att informera om hur just de vill se samhället framöver och jag vill med detta hylla er alla oavsett partitillhörighet. Ni är en viktig del av demokratins ryggrad.
Under sommaren kom klimatförändringarna att toppa debatten i och med den extrema torka som drabbade landet. Bränderna som kom som en följd av torkan blev också ett politiskt slagträ. Partier med en mer miljövänlig politik, läs regeringspartierna, förde fram hur viktigt det är att minska vår miljöpåverkan, medan samtliga oppositionspartier valde att skylla svårigheterna att släcka bränderna på regeringen.
Hur torkan och bränderna påverkade valutgången är mycket svårt att sia om då varken Miljöpartiet, MP, eller något av de mest högljudda kritikerna mot brandberedskapen blev någon tydlig vinnare i valet.
Nu när vi kommit in på valresultatet så är det nog bara Vänsterpartiet, V, och Kristdemokraterna, KD, som verkligen kände sig som vinnare. V har sen 2014 ökat från 5,7 till 8,0 procent och KD, som i opinionsundersökningar varit klart under fyra procentsspärren, lyckades få hela 6,3 procent.
Sverigedemokraterna, SD, som gick mest framåt jämfört med valet 2014 fick ändå långt ifrån de framgångar de trott på. Väljarundersökning där SD till och med varit största parti hade skruvat upp förväntningarna och att då slutligen ”bara” bli tredje största parti med ”bara” 17,5 procent var nog ett bakslag.
På ett liknande sätt tror jag Centerpartiet, C, kände. Ett år innan valet fick C mellan tolv och tretton procent i de olika undersökningarna medan valresultatet slutade på 8,6 procent.
De två största partierna utpekas också ofta som förlorare, och visst beroende på hur långt tillbaka vi ser stämmer det. Men att ständigt påpeka att Socialdemokraterna, S, inte längre får 40 procent känns numera förlegat. Senaste valet S hade över 40 procent var valet 1994, vilket är 24 år sedan, och efter en katastrofalt dålig borgerlig mandatperiod där Carl Bildt (M) haft statsministerposten. Ser man lite närmare i tid har S tappat 2,4 procentenheter sen valet 2010, vilket ska jämföras med Moderaterna, M, som tappat hela 10,22 procentenheter, vilket är mer än en tredjedel av deras väljarstöd. Med detta i åtanke och då valresultatet gav regeringspartierna ett mandat mer än de borgerliga har jag svårt att förstå hur M efter valet ändå utpekade sig som vinnare.
Den inställningen är en av orsakerna till att regeringsbildningen inte har löst sig ännu. 2018 kommer naturligtvis att gå till historien som året då valet inte gav oss någon regering. För första gången i svensk historia hann det bli ett nytt år innan partierna i riksdagen lyckades hitta någon lösning, om det nu inte blir extraval istället. Problemet är inte att det saknas alternativ, utan att de två naturliga alternativen som finns inte accepteras av de två liberala partierna C och L. De alternativ jag då tänker på är antingen en alliansregering med SD som stöd eller en S-ledd regering som L och C antingen ingår i eller stöder.
Vi får se vad som sker i regeringsfrågan nu när 2018 slår om till 2019.