Ett av de första minnena jag har av kommunal politik är ett möte i aulan på Säveskolan, som gymnasiet på Gotland hette på den tiden jag gick där. Om jag minns rätt var mötets upprinnelse kommunens ekonomi och de sparbeting som skulle beslutas av fullmäktige. Det här var någon gång i mitten av 1980-talet så frågan om regionens ekonomi är som ni förstår inte ny. Den nämnd som bland annat hade det ekonomiska ansvaret för Säveskolans matbespisning hade blivit anmodad att lämna in en konsekvensanalys på ett sparbeting nämnden eventuellt skulle få.
En av åtgärderna för att kunna hålla de tänkta budgetramarna var att avgiftsbelägga skolmaten på gymnasiet. Förslaget hade fått stort utrymme i media och det var ett förslag som var föga populärt bland oss elever. Den politiker som var på plats i Säves aula hade ingen lätt uppgift att försvara det hela. Hur budgetarbetet fungerar från förslag till budgetram, genom konsekvensbeskrivningar och fram till beslut är ingen lätt sak att förklara för upprörda gymnasieelever.
Men det jag förstått så här i efterhand är att det inte var ett skarpt förslag utan en konsekvensbeskrivning. Ett viktigt dokument för att ge ledamöterna möjlighet att på ett bra sätt ta ställning till vilka ekonomiska ramar nämnderna skulle ha, utifrån de konsekvenser som beslutet skulle få. När frågan sen togs upp i fullmäktige blev det ingen avgift på skolmaten.
Men beskedet som politikern försökte få fram, att detta bara var en konsekvensbeskrivning för att fullmäktiges ledamöter skulle ha all den information de behövde inför beslutet, gick inte riktigt fram. Då och där.
På den tiden, hade Centerpartiet ett väljarstött ”monopol” på makten, tillsammans med de andra borgerliga partierna. (Det första icke borgerliga styret på ön fick vi först 1994.) Då ansåg borgerligheten att det var ytterst viktigt att fullmäktigeledamöter skulle har alla papper på bordet och bra insyn i nämndernas ekonomiska situation och deras verksamheter.
Den synen verkar inte dagens borgerliga politiker ha. Med stöd av någon formulering i något styrdokument hävdar de att nämnderna ska göra den ekonomiska värderingen innan de skickar sina äskanden vidare till budgetberedningen. Den skarpa kritik som de borgerliga hade mot den tidigare rödgröna politiska ledningens styrning av budgetramarna känns nu rätt märklig. För borgarna var ramarna heliga och skulle hållas till varje pris. Men om fullmäktiges beslut om budgetramar ska kunna vara heliga måste väl fullmäktiges ledamöter också ha full insyn i vad deras beslut innebär. Då kan det vara bra om fullmäktiges ledamöter själva får möjlighet att ta ställning till om den budgetram som socialnämnden får ska innehålla medel fullt ut till LSS och förstalinjens arbete mot psykisk ohälsa för barn och ungdomar. Eller om tekniska nämndens medel ska räcka till den utlovade aktivitetsparken eller underhåll av småvägar på den gotländska landsbygden. Det märkliga tillvägagångssättet reagerar även den välkända socialliberala före detta Folkpartipolitikern Bror Lindahl på, vilket vi kunde läsa i en insändare publicerad den 9 april här i GT.
Tänk om dagens borgerlighet kunde anamma en del av den demokratiska skolning som deras företrädare visade prov på. Då hade vi haft en betydligt öppnare och tydligare politisk dialog än den vi nu har. Något som hade främjat demokratin och gotlänningars politiska engagemang.