Det har sagts att årets almedalsvecka skulle bli ett mellanår - och nyhetsmässigt stämmer det nog. Efter två val på samma år, politiskt kaos, och decemberöverenskommelse är det politiska samtalet ganska mättat. Väljarna, och säkert också partiledarna, är trötta på hårda ord och högt tonläge. Det märktes på Almedalsscenen.
Störst nyfikenhet var det naturligtvis inför Anna Kinberg Batras premiärtal i Almedalen som M-ledare. Debuten kan väl närmast beskrivas som ett rungande nja till förändring i partiet. Eller: ”Det här var ju lika spännande som sjörapporten”, som en kvinna bredvid mig i publiken suckade.
Det pratas vida om att det nu är Annie Lööf som håller i taktpinnen i Alliansen – och, ja, utåt så är det nog så. Det råder stor tveksamhet om vad Kinberg Batra vill med moderaterna och med Alliansen i helhet.
Almedalstalet hade varit ett bra tillfälle för Anna Kinberg Batra att visa sina politiska framfötter och peka ut en riktning för partiet, post-decemberöverenskommelsen. Så blev ju inte riktigt fallet, och många opinionsbildare var snabba med att försegla Anna Kinberg Batras politiska öde.
Många liknar moderaternas situation idag med den som Fredrik Reinfeldt stod inför när han tog över rodret 2003. Det är en bild som inte stämmer särskilt väl med verkligheten.
Fredrik Reinfeldt fick mandat att göra en totalomläggning av moderaterna efter tre förlustval i rad, där moderaterna slutligen landat på 15 procent. Partiledningen var utskälld, Bo Lundgren var utdömd, de andra borgerliga partierna försökte bilda regering med miljöpartiet bakom Moderaternas rygg. I det läget tog Reinfeldt över partiordförandeskapet och fick i princip fria tyglar.
Anna Kinberg Batra efterträder en närmast helgonförklarad moderatledare. Den enda moderat som i modern tid lyckats säkra regeringsmakten – och bli omvald. Som lyckats ena de fyra borgerliga partierna under alliansflagg. Reinfeldt avgick inte efter hård intern kritik, och hans politiska agenda är inte utskälld internt. Då är det svårt att som ny partiledare genomföra de förändringar som partiet i själva verket behöver.
Vad som är rejält oroande är det sluttande plan som M gett sig ut på i migrationsfrågan. Moderatledningen är nu för tillfälliga uppehållstillstånd, trots att dessa försvårar integrationen och är inhumana. Man talar om förbud mot ”organiserat tiggeri”, som enligt bland annat juridikprofessor Mårten Schultz är verkningslöst eftersom att det redan är förbjudet i lag. Det är en gradvis vridning av migrationspolitiken, som vi sett i exempelvis Danmark och Norge när främlingsfientliga partier fått ökat inflytande för att större partier anpassar sig efter dem.
Det är ingen lätt uppgift Kinberg Batra har framför sig. Moderaternas idébank är skriande tom och den övergripande politiska inriktningen är luddig. Ska man ha en chans 2018 måste det åtgärdas. Men alla domedagsprofeter som i förväg dömt ut henne som en politisk parentes i moderaternas historia gör nog bäst i att sitta ner i båten. Vad som helst kan hända på tre år.