Efter valet kommer tjatet. Allt pekar på att valutgången blir otydlig gällande underlag för en ny regering.
Därför kommer en kamp snabbt att utspelas där olika partiers, och blocks, anhängare anför argument till sin fördel. Och de kommer rada upp argument till motståndares nackdel.
Vi kan ta senaste valresultatet som exempel. De fyra borgerliga partierna gjorde då sitt sämsta valresultat någonsin.
De fick bara 39,4 procent. Så lågt väljarstöd har de aldrig fått.
Tillbakagången var exakt tio procentenheter. Det var största tillbakagången någonsin för ett block och för de borgerliga.
Alla fyra borgerliga partier backade, vilket sällan händer. Minst ett brukar gå framåt i val.
Tillbakagången för en regering, bestående av allianspartierna, var stor.
Det var orimligt att sådana valförlorare skulle fortsätta regera.
Statsminister Fredrik Reinfeldt gjorde rätt som avgick från statsministerposten (och som partiledare).
Men borgarna i övrigt var världens kaxigaste valförlorare, särskilt ledarna för de två små Liberalerna (hette då Folkpartiet) med Jan Björklund på 5,4 procent och Centerpartiet med Annie Lööf som ledare, på 6,1 procent.
De, och borgerliga opinionsbildare, påtalade att S bara fått 31,0 procent och menade att det var historiskt lågt, även om det var mer än föregående vals 30,7 procent för S.
Men de rödgröna var, med 43,6 procent, större än allianspartierna, och hade oförändrat stöd jämfört med 2010.
Reinfeldts M, liksom talmannen, ville att S skulle ha budgetstöd från även V och så blev det. C och L hade erbjudits samarbete i någon form med S och MP, men avböjt.
I omröstningen om statsminister lade de fyra allianspartierna ned sina röster för Stefan Löfven som regeringsbildare. Det hedrar dem. V lade också ned sina röster. S och MP röstade för. SD röstade mot.
Åter till tjatet. Vi kan nämligen få ett valresultat där båda de troliga regeringsbildande partierna, S och M, har tappat väljarstöd. De kan båda ha tappat mycket.
Är det då rimligt att någon av dem blir regeringsbildare? Svaret är ja.
Så har det varit förr i Sverige. Och så har det varit i andra länder.
I Danmark och Tyskland har det stora traditionella borgerliga partiet tappat stöd i senaste valet till en låg nivå (19,5 procent i Danmark, 26,8 procent i Tyskland).
Men ändå har båda bildat regering som regeringschefsparti.
Det nya regeringspartiet 2015 i Danmark hade tappat drygt sju procentenheter och det i Tyskland 2017 hade tappat ungefär lika mycket. De valförlorarna blev regeringsbildare.
I riksdagsvalet 1979 blev Centerpartiet den stora förloraren, med tapp på sex procentenheter. Ändå blev dess partiledare, Thorbjörn Fälldin, regeringsbildare.
I årets val kan både Socialdemokraterna och Moderaterna komma att tappa flera procentenheter i väljarstöd jämfört med i valet 2014.
Men likt i Danmark och Tyskland efter senaste valen, eller C och Fälldin 1979, kan de ändå bli regeringsbildare.
Vem som bildar regering och om det framstår som rimligt kan avgöras av hur bra olika partier och deras anhängare tjatar i debatten efter valet.
En väljarförlorare har ju chans att bli valvinnare i form av regeringsbildare.