När man jobbar inom serviceyrken är bemötandet av kunderna viktigt. Hur illa kunden än beter sig får man inte tappa fattningen. Ordspråket ”Kunden har alltid rätt” bör sitta i ryggmärgen, även om kunden är helt fel ute. Vissa affärskedjor har till och med gått så långt att nästan alla reklamationer godkänns utan ifrågasättande. Det är bättre att lämna ut ett nytt exemplar av varan en gång för mycket, trots uppenbar felhantering, än att inte godkänna en riktig reklamation. Företagets renommé är så enormt viktigt i dagens stenhårda konkurrens.
Men när även andra branscher än serviceyrken genomgår en marknadsanpassning blir det helt fel. Ett tydligt exempel är skolan där många föräldrar numera tar på sig kundrollen i sin kontakt med skolan och lärarna.
På nätupplagan av Arbetet kan vi läsa om det extraarbete detta medför. Lärare känner sig tvingade till ytterligare dokumentation för att ha ryggen fri från kunder som vill ha rätt. Som om inte det redan stora administrativa oket de har hängande över sig, på grund av New public managements inträde i skolan, skulle vara tillräckligt.
”Missnöjda föräldrar kan välja att flytta sitt barn och skolpeng till en annan skola om de så finner lämpligt” säger universitetslektor Fredrik Sjögren, som undersökt lärarnas situation, till Lärarnas Tidning. Han fortsätter: ”Det finns en klar tendens att lärare är beredda att gå långt för att undvika konflikter.”
Att föräldrar som drar på sig kundrollen har blivit ett problem blir extremt tydligt då man granskar antalet anmälningar gällande lärares lämplighet till skolinspektionen. 2012 gjordes enligt Lärarnas Tidning 28 anmälningar, 2018 var antalet 396. Det är en ökning på mer än 1 300 procent! Det som är än mer alarmerande är att antalet anmälningar som togs vidare till Lärarnas ansvarsnämnd endast var nio stycken. Av de nio blev dessutom fyra lämnade utan åtgärd av nämnden.
När Andrea Meiling, ordförande för Lärarförbundets avdelning i Göteborg, blir intervjuad i Sveriges Radios program P4 Extra under söndagen ger hon en märklig bild av föräldrars engagemang.
Lärare som gått en universitetsutbildning för att lära sig undervisa på bästa möjliga sätt och som dessutom har en läroplan att följa, blir ifrågasatta av föräldrar som anser sig veta bäst hur just deras barn ska utbildas då de själva gått i skola. Soffcoacher och baksätesförare har tagit sig in i de svenska skolorna. Värst är föräldrar med god utbildning eller med chefspositioner då de anser sig veta bäst eller vet hur de ska få andra att arbeta efter deras pipa.
Meiling understryker att föräldrar ska vara delaktiga i sina barns skolgång, men att de nu oftare blir ett störmoment istället för ett stödmoment. ”Lärare behöver hjälp, inte stjälp.”
Jag ser två vägar att gå. Man kan individualisera skolan än mer så varje elev får en egen skräddarsydd skolgång. En väg som jag tror skulle öka klyftorna i samhället än mer. Eller så kan man minska eller helt utesluta marknadskrafterna från inverkan på skolsystemet. Jag är helt övertygad om att den vägen, som dessutom alla andra länder i världen tagit, är helt rätt väg att gå. Problemet är att en majoritet av riksdagens ledamöter ser marknadskrafternas inverkan på skolan som viktigare än elevernas möjligheter till en bra utbildning.