Begreppet kontrafaktisk historieskrivning kanske vissa känner till. Det handlar om att det kunde gått annorlunda vid olika tillfällen i historien. Det går att ge exempel.
Ett kan vara presidentvalet i USA 2000, som avgjordes av utfallet i Florida där väldigt lite skiljde de två kandidaterna, republikanen George W Bush och demokraten Al Gore.
Den senare fick fler röster totalt i USA så det hade varit rimligt om han, och inte Bush, vunnit i Florida och därmed presidentvalet. Hade Irakkriget blivit av om Gore varit president?
Även demokraten Hillary Clinton fick flest röster, i presidentvalet 2016. Republikanen Donald Trump vann dock i fler stater, men knappt, och därmed fler elektorer, vilka är de som röstar fram president i ett kollegium. Clinton hade i alla fall blivit en mer traditionell president jämfört med hur det blev med Trump.
Låt oss ta några val i Sverige.
Valet 1982 ledde till en socialdemokratisk seger. Partiet, med Olof Palme som ledare, blev större än de tre borgerliga partierna. Men två partier fick vardera knappt två procent av rösterna, Kristdemokraterna (Kristen Demokratisk Samling, KDS) och Miljöpartiet.
Om rösterna på dem hade gått till borgerliga partier i stället, och ytterligare en förskjutning i borgerlig favör, hade valutgången kunnat ge en borgerlig regering. En sådan hade antagligen inte devalverat kronan, vilket den socialdemokratiska regeringen gjorde hösten 1982.
Och hade en borgerlig regering devalverat hade den nog inte gjort det med så mycket som 16 procent. Ekonomin hade därmed kanske inte överhettats så mycket som blev fallet senare under 80-talet.
I valet 1985 stod det mellan en (fortsatt) socialdemokratisk regering och ett moderatlett borgerligt alternativ. Moderaterna och ledaren Ulf Adelsohn drev en amerikanskt inspirerad kampanj och det talades om ett systemskifte, i nyliberal riktning med skattesänkningar och minskad offentlig sektor, ibland kallad ofantlig sektor i moderata argumentationen.
Hade M och Adelsohn vunnit hade detta nyliberala systemskifte genomförts. Offentliga välfärden hade skurits ned, redan då, och skatter sänkts, särskilt för rika och högavlönad. Kanske hade det lett till en motreaktion i senare val, men så var det 1985.
Vi hoppar över valet 1988 och går till 1991. Då ställde det nybildade partiet Ny Demokrati upp, lett av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson. Det klassades som högerpopulistiskt och av en del som främlingsfientligt. Det fick efter valet en vågmästarställning och lät en av Moderaterna och Carl Bildt ledd minoritetsregering regera.
Man kan fråga sig vad som hade hänt om S vunnit valet 1991. Partiet gjorde en stark spurt månaderna innan valet. Mellan slutet av april och valdagen i september ökade partiet nästan tio procentenheter. Hade valet varit några veckor senare kanske S vunnit.
Miljöpartiet åkte ur riksdagen 1991. Men om partiet blivit lite grann större och kvar hade det nog hellre föredragit en S-regering före en borgerlig. I så fall hade de borgerliga och Ny Demokrati hamnat i opposition. Det hade nog inneburit mindre påfrestningar för partiet och dess ledarduo.
Ny Demokrati kanske då hade blivit kvar som riksdagsparti längre än en treårsperiod och tagit den nisch som senare Sverigedemokraterna tog.