Liberalismens nye guldgosse, president Emmanuel Macron, tog emot statsminister Stefan Löfven i Elyséepalatset i Paris. Och det var idel glada miner när de tryckte varandras händer framför pressuppbådet.
Löfven rosade det franska klimatarbetet och det nya innovationssamarbete mellan Frankrike och Sverige. President Macron lovordade Sverige, och menade att den svenska modellen var en "inspirationskälla" för honom i omdaningen av Frankrike. Kamerablixtrarna smattrade, tonen var kärvänlig.
Emmanuel Macron är ett intressant politiskt fenomen. "Ni de droite, ni de gauche", varken höger eller vänster, var ett slagord i Macrons presidentvalskampanj. Han skulle representera en bred mitten, ett kraftfält som spänner över socialister och liberaler, en stoppkloss mot högerextrema Nationella Fronten och Marine Le Pen. Och i det avseendet lyckades ju Macron. Le Pen fick se sig förnedrad i presidentvalets andra omgång, tack vare den tillströmning av väljare som slöt upp bakom Macron.
I parlamentsvalen i juni återupprepades succén. Macron har nu en bekväm majoritet i parlamentet, möjligheterna för hans politiska agenda att bli förverkligad är således god.
Men varken vänster eller höger? Här finns fog för att sätta champagnen i vrångstrupen. Macrons mission, att liberalisera den franska arbetsmarknaden och pressa ner statsskulden för att stärka den franska ekonomin, har kommit till sin första anhalt. En rad kontroversiella presidentdekret kommer att utmana den traditionellt mycket starka fackföreningsrörelsen i Frankrike genom att försvaga anställningstryggheten och gör att fler avtal sluts på arbetsplatserna, istället för i centrala förhandlingar. De franska fackföreningarna, som liksom fransmännen i allmänhet är mycket demonstrationsvilliga, har redan börjat protestera. Ett av de mest stridbara fackförbunden har redan utlyst storstrejk i början av september.
Därtill kryddar Macron sin politik med stora skattesänkningar som kommer att drabba den offentliga sektorn hårt. Ett av förslagen, vars konsekvens är att färre löntagare kommer att betala lokal skatt, kommer att skapa stora hål i de lokala förvaltningarnas budgetar. Som ytterligare steg har Macron luftat idéer om kraftigt sänkta bolagsskatter och mer gynnsamma villkor för banktjänstemän, det sistnämnda för att locka banker att flytta från London till Paris efter Storbritanniens sorti från EU.
Macrons självbild som mittenpolitiker, i alla fall i ekonomiska termer, är en desillusion. Elyséepalatsets ekonomiska politik är ett karbonpapper på traditionell högerpolitik.
För att verkligen kunna stoppa Nationella Frontens politiska framfart krävs snarare mer trygghet – både på arbetsmarknaden och i hela samhället. President Macrons stora skattesänkningar och urholkade trygghet riskerar att öka otryggheten, särskilt eftersom att de inte kombineras med de offentliga investeringar som den franska ekonomin behöver. Det receptet verkar inte riktigt inspirerat av den svenska modellen.