Åke Svensson är en person med mycket stark partilojalitet. Så länge det socialdemokratiska partiet ville ställde han sig till förfogande. Nu vill partiets distriktsstyrelse inte längre se honom som ordförande i regionstyrelsen och då först lämnar han sin post.
Under ett antal år har vi genom media kunnat följa upprepade skandaler i kommuner och landsting på andra håll i landet. Vi har sett hur sjukhus och skolor reats ut och gjort de nya ägarna, stundom vänner och bekanta till beslutsfattarna, till mångmiljonärer. Vi har fått höra hur tillstånd beviljats till personer som de styrande stått i skuld till.
Den gotländska Gneab-skandalen är av ett annat slag. Åke Svensson har försökt hjälpa ett lokalt företag att genomföra en affär inför årsskiftet eftersom de tidigare fått vänta. Det blev fel och har förorsakat regionen skada. Men affären har inte lett till någon som helst personlig vinning för regionstyrelsens ordförande. Inte ens Åke Svenssons hårdaste kritiker kan heller kalla det vänskapskorruption när fastigheten såldes till en nära anhörig till en av hans fränaste politiska motståndare.
Hur ansvaret fullt ut ska fördelas vet vi inte än. Det bör finnas goda förutsättningar för att affären och dess bakgrund kan benas upp. Sedan kan vi förhoppningsvis återgå till att diskutera politik igen.
Förutom om budgeten för 2015 har det varit väldigt tunt med politisk diskussion efter valet i höstas. I stället har debatten blivit väldigt hätsk i tonen. Och ett personalärende, som i de flesta kommuner brukar tonas ned och inte ge upphov till politisk diskussion, blev debattstoff dag efter dag efter dag.
Så stor har känsligheten blivit att ett påpekande att hela styrelsen i ett aktiebolag har ansvar på Gotlänningens ledarsida förvandlades till ett ”desperat” försök att få Eva Nypelius (C) till den ”egentliga ” boven.
Jag tror att de flesta andra vid det här laget har insett att jag inte försöker friskriva Åke Svensson från ansvar för försäljningen av Hantverket 1. Det gör han inte själv heller.
Jag kan se två förklaringar till den här osedvanligt hårda tonen. Det ligger nära till hands att se den som en följd av det brutna mönstret med majoritetsbyte efter varje val.
De partier som varit i minoritet har haft ett intresse av att inte få för hårda motsättningar eftersom de räknat med att vara i ledningens position nästa period. När den belöningen nu inte kom slog det om i frustration.
Den andra förklaringen gissar jag att vi kan se i den hårda tonen i nätdebatten. Där har, stundom anonyma, tyckare sänkt ribban för offentlig debatt till en nivå som fått många att sluta läsa. Och där har Åke Svensson hamnat i rejäl snålblåst, ibland långt ifrån sakfrågorna. Att vara pastor till yrket och slagfärdig till sättet har uppenbarligen varit oerhört provocerande.
Just nu smälter tjugo år av politiskt arbete på ledande nivå och tretton som heltidspolitiker ner till ett fatalt misstag. Det är en sorglig historia som säger en del om villkoren för politiskt arbete. Vi har mycket att tänka på om vi vill slå vakt om vår representativa demokrati byggd på politiker som inte fötts till makthavare.