Idag håller Socialdemokraterna Gotland sitt årsmöte. Ett årsmöte fyllt av val för att utse de representanter som medlemmarna vill se leda partiet och ställningstagande i de motioner som medlemmar och de Socialdemokratiska föreningarna.
Motionerna som skickats in har som vanligt en stor spridning över hela det politiska landskapet. Allt från SSU:s skol och ungdomsfrågor till internationella politiska scenen. Mängden av motioner ger en bild av ett levande politiskt parti och så är det nog också, men det finns ordentliga orosmoln på himmelen.
Socialdemokraterna har makten i både landet och regionen och är Sveriges klart största parti, med mer än 33 procent fler ledamöter i både riksdag och regionfullmäktige än det näst största partiet.
Trots detta har Socialdemokraternas medlemsantal på Gotland minskat med över 120 personer på fem år. Nu är vikande medlemsunderlag inte något som bara drabbat Socialdemokraterna utan ett problem för de flesta politiska partierna.
Signaler kommer även från övriga föreningssverige om problem att dra till sig medlemmar. Det är lätt att dra slutsatsen att svensken överlag har ett lägre intresse av att engagera sig både politisk och i föreningslivet än för 20-30 år sedan. Men när man ser det enorma ideella engagemang som kommit till följd av Sveriges ansvartagande för flyktingkatastrofen så förstår man att problemen för både politiska och andra föreningar är något annat.
Nu är det inte heller alla föreningar som har dessa problem. Jag hörde nyligen att exempelvis Endre IF, Visby IBK och Visby Ladies inte har problem att få frivilliga att ställa upp på arrangemangen i samband med deras matcher. Däremot har de inte lika lätt att få personer att ställa upp på styrelseuppdrag. Jag tror att kunskapsglappet blivit för stort. Jag tror att de uppdrag som kräver föreningskunskap och mötesteknik, något som inte lärs ut i skolorna eller är särskilt vanligt att arbeta med, blir för främmande.
Om man dagligen sköter ett kassaregister i en butik är det inte så avancerat att ställa upp i kiosken på matchdagen, men det kan kännas avancerat att sitta med i ett styrelserum för den som inte har någon erfarenhet av det. Detta är ett problem som måste angripas från två håll.
Dels måste samhället ta ett större utbildningsansvar, så alla som går ut skolan har en bättre bild av hur demokrati i stort och smått fungerar och vilka ord och uttryck som förekommer under demokratiska möten. Men samtidigt måste de politiska och andra föreningar närma sig de potentiella medlemmarna. Man måste skapa nya mötesplatser och nya mötesformer som tilltalar människor. När det gäller nya mötesplatser så måste de politiska partierna lära sig den numera inte alltför nya tekniken.
Genom sociala media har föreningarna en stor möjlighet att få kontakt med och att fånga upp intresserade personer även om det fysiska mötet aldrig kan underskattas.
De politiska organisationerna och föreningslivet har en läxa att göra, men den läxan är en trevlig utmaning