I fredagens GT kunde vi läsa hur den Gotlänningens politiska chefredaktör och Centerpartiets riksdagskandidat Eva Bofride beklagade sig över det politiska spelet.
Det är inte första gången som Eva Bofride med sina C-märkta skygglappar beskriver hur de rödgröna förändrat sitt sätt att beskriva samhället sen de fick regeringsmakten.
Jag kan hålla med Eva Bofride i sak, men det politiska spelet är konstant oberoende av majoritet. De som styr beskriver hur bra allt är och de som är i opposition beskriver hur illa allt är, lite generaliserande.
Men det som är lite roligt är att Eva Bofride genom att ensidigt och enögt beskriva hur den rödgröna majoriteten förändrat sitt sätt att beskriva samhället sällar sig till det politiska spel som hon tycker är tröttsamt. För handen på hjärtat, det finns samma sak att säga om de borgerliga partierna.
Centerpartiet partiledare satt under åtta år på posten som näringsminister och hade alla möjligheter i världen att skapa det företagsklimat som man nu kritiserar regeringen för att inte göra på de två år de haft på sig med egen budget.
Moderaterna kritiserar regeringen för att inte sköta ekonomin, men själva lämnade de efter sig ett stort underskott. Liberalernas Jan Björklund var utbildningsminister under alla åtta åren av borgerligt styre, men nu är problemen som skola har och som han skapat helt plötsligt den sittande regeringens fel. Kristdemokraterna vill nu förbarma sig över det de själva kallar för pensionärsskatten och tycker att regeringen ska täppa till den skatteklyfta Kristdemokraterna själva var med att skapa.
Från Borgerligt håll är alla regeringens förslag, som man själva inte håller med om, förkastliga till den grad att de riskerar att splittra Sverige.
Så här ser det ut och så kommer det nog att fortsätta att se ut, speciellt nu då vi närmar oss en valrörelse.
Man kan tycka vad man vill om det politiska spelet, men om man som Eva Bofride uttrycker det, tycker det är tröttsamt, så borde man också klara av att föra en seriös debatt där man också tar sitt eget ansvar.
Under valrörelserna 2010 och 2014 tyckte jag att det politiska spelet gått för långt. Precis som Eva Bofride reagerade jag mest på vad de, som jag ser som politiska motståndare, gjorde, men jag insåg samtidigt att min sida inte var oskyldig.
Det jag reagerade mest på var hur olika man använde sig av statistik. Statistik är fakta, men om de politiska partierna inte använder sig av samma fakta, blir det svårt för oss alla att hänga med. I exempelvis jobbdebatten använde sig de olika sidorna av olika statistik.
Ena sidan hänvisade till sysselsättningen och den andra till arbetslösheten. Bägge använda riktiga siffror men vilken siffra var viktigast för väljarna? Vilken siffra gav bäst beskrivning av det som väljarna ville veta? Det jag ville se var en överenskommen statistikstrategi eller ett neutralt statistikcentrum, där det bestämdes vilken statistik som skulle framföras i vilken debatt. Vilka fakta ska användas till vilken sakfråga?
Det skulle kunna göra debatten mer lättbegriplig. Det skulle också kunna förhindra att rent löjliga siffror helt plötsligt dök upp. Det skulle kunna göra debatten mer seriös och mer inriktad på de politiska frågorna istället för en strid om vilken fakta som är riktig.