Det är nästan omöjligt att bidra med någonting nytt i ett så söndertröskat ämne som Donald Trumps framfarter – och bakslag – i amerikansk politik. Bevakningen av Trumps politiska karriär har de senaste fyra åren gått från fars till nyhetsrapportering med skräckblandad förtjusning – till att närmast vara ett begravningsreferat från det amerikanska århundradets sista färd.
Som grande finale är det både halsbrytande och välregisserat. Som en katastroffilm av Roland Emmerich, där träd rycks upp med rötterna och hus smulas sönder till grus, fast illustrerat med krossandet av politiska normer, upphävandet av regler och, tja, sönderfallet av en anständig politisk kultur.
Det finns ingen ideologi bakom Trump, ingen sammanhållen väv av åsikter och ställningstaganden, som kan ge oss föraningar om vilken färdriktning den amerikanska atlantångaren kommer att ta. Snarare är det ett antal personliga kvaliteter, fascinationer, och föreställningar som styr. Trumps fascination av den starke, auktoritäre ledaren är en sådan. Hans förkärlek får hårda tag och övervåld en annan. I ett tal till en stor samling poliser på Long Island förra veckan uppmanade Trump dem att ”inte vara för snälla” när de arresterar misstänkta brottslingar. Kanske behöver de inte ens skydda deras huvuden så att de inte slår i bildörren, föreslog USA:s 45:e president och möttes av idel runga applåder och hejarop. Parallellerna till andra auktoritära ledare blir för tydliga – att uppmuntra våldsmonopolet till att använda övervåld är en hörnsten i alla sådana politiska system.
Så, är detta slutet för Amerika och den amerikanska demokratin? Nej, inte riktigt. 200 år av politisk utveckling kan knappast vittra bort under en mandatperiod. Men man behöver inte vara alarmist för att inse att den är i gungning och utsatt för hård press.
Viktiga delar av det demokratiska styrelseskicket har redan bjudit Trump motstånd, i alla fall i fråga om de allra mest rättsvidriga politiska förslagen. Det hastigt ihopslängda inreseförbudet har redan plockats isär och blockerats av domstolsväsendet. Den fria pressen har sett en massiv tillströmning av nya prenumeranter och läsare. I flera delstater har guvernörer själva gått vidare med klimatarbete á la Parisavtalet. Utredningen av Trumpkampanjens kopplingar till Ryssland går vidare med obruten kraft. Och sällan skådade massdemonstrationer har satt Trumpadministrationen under hårdare press än någon kunde ana.
Vi måste komma ihåg att resan från välfungerande demokrati till begynnande autokrati bara kan ske när andra politiska krafter resignerar. Och resan tar inte sin utgångspunkt i ett politiskt vakuum, tvärtom. Decennier av benhård ekonomisk ojämlikhet, en arbetar- och medelklass som sett sin ekonomiska och sociala säkerhet falla sönder, och en polariserad och lamslagen politisk kultur har dragit det största stråt till den stack som slutligen blev Trump.
Men den välfungerande demokratin försvinner inte i en handvändning och uthållig nog att klara den här prövningen. Politiker av alla hemvister och i alla länder måste dock inse att det här är på allvar.