När talmannen idag önskar riksdagsledamöterna trevlig sommar innebär det avslutningen på en av de ovanligare vårsessionerna i historien. I svensk politik brukar handlingsvägarna efter ett val vara få och tämligen självskrivna trots att minoritetsregeringar kommit att bli vanliga.
Ingen svensk politiker har varit i den situation som Stefan Löfven (S) fick hantera med några veckors regeringserfarenhet i ryggen. Det var nu inte särskilt synd om honom, var och en som eftersträvar statsministerämbetet måste vara beredd på oväntade situationer. Genom att ställa saken på sin spets lyckades han sy ihop en överenskommelse med allianspartierna som visar på större politisk hantverksskicklighet än många trodde honom om.
Men visst är regeringen ovan, det visar de rekordmånga KU-anmärkningarna. De handlar till stor del om hanteringsmissar som lätt bör kunna åtgärdas. Inget fall har varit i närheten av Nuonaffären där miljarderna försvann och näringsminister Maud Olofsson (C) vägrade komma till KU. Stefan Löfven har också alla sina ministrar i behåll, till skillnad från Fredrik Reinfeldt (M) som nästan fick sätta svängdörrar på nödutgången för sina statsråd.
Miljöpartiet arbetar på sin förvandling från glad opposition till ansvarstyngt regeringsparti. Det är nog inte en slump att ministrar utan lång partihistoria som Isabella Lövin och Alice Bah Kuhnke verkar funnit sig bäst tillrätta, den senare efter en kraftigt överdimensionerad mediemangling.
På oppositionssidan har Anna Kinberg Batra (M) inte lyckats använda sin rutin som gruppledare till att leda hela partiet. Efter Decemberöverenskommelsen har hon fått ägna stor kraft åt intern opposition i stället för att arbeta sig in som landets oppositionsledare. Annie Lööf (C) framstår fortfarande mer som ledaren och kommer knappast vilja ta något steg bakåt.
Jan Björklund (FP) är tilltufsad men hänger kvar, överlever han höstens partistämma kan han komma igen. Kristdemokraterna funderar säkert ännu ett tag på om Ebba Busch Thor var det bästa valet som partiledare medan Jonas Sjöstedt (V) blivit den hetaste kandidaten till att bli riksdagsjournalisternas favorit efter Göran Hägglund.
För övrigt borde talmännen sluta att påminna ledamöterna om att varje gång de öppnar munnen ska det komma ett ”Herr/fru talman” först av allt. Jag har inget emot att man håller på traditioner av den sorten. Men om nu någon i hastigheten missar det i tredje repliken eller så är det inte tecken på någon större artighet från talmannen att påpeka det. Allt verkar ha startat med en verbal strid mellan Björn Söder (SD) och Rossana Dinamarca (V).
Nu återstår bara några interpellationsdebatter innan kammaren står tom och tyst och möjligen blir föremål för storstädning. En vanlig missuppfattning är att riksdagsledamöterna är lediga under den tiden. Förhoppningsvis kommer de att ha semester som vi andra. I övrigt ägnar de sig åt den del av arbetet som sker utanför riksdagshusets granitmurar. I en mening är de aldrig riktigt lediga. Och den väljarkontakt som är själva grunden för uppdraget sköts bäst på hemmaplan, alla elektroniska hjälpmedel till trots. Mycket kan och ska sägas om parlamentarikernas insatser men få av dem kan anklagas för lättja.