Sällan har väl så många varit så samstämmiga i sin dom över det gångna året, som när vi häromveckan satte punkt för 2016. Facebookflödet fylldes med önskningar om att ”skitåret” 2016 skulle ta slut – ”äntligen”.
Och visst är det så. 2016 är inget år vi kommer att minnas med värme. Brexit, Trump, och fortsatt krig och lidande i Syrien. Rädsla, hat, och en världspolitik som verkar handlingsförlamad. Men år 2016 blev inte annus horribilis av en kosmisk slump – det var resultatet av val och handlingar som människor gjorde.
Brittiska politiker har i decennier begått lustmord på det allmänna förtroendet för EU i Storbritannien, och bäddade på så vis för Brexit. Ett allt mer radikaliserat högerparti, och ett allt mer lamslaget progressivt parti, i USA lade grunden för den högerextrema ångvälten Trump.
Det har stundvis låtit som att det gångna årets händelser bara har drabbat oss. Det är naturligtvis inte sant. Varningarna fanns där, och nog finns det mycket vi hade kunnat göra för att bygga ett bättre politisk klimat. Så när vi nu bestämmer nyårslöften för 2017 finns det en hel del våra svenska politiker bör fundera över.
Flera ledande företrädare för socialdemokratin – civilminister Ardalan Shekarabi och statsminister Stefan Löfven - har flera gånger under hösten antytt att ett tiggeriförbud är en tänkbar politisk åtgärd. Ann-Sofie Hermansson, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, skriver på DN Debatt att ”ett tiggeriförbud är principlös plakatpolitik”.
I detta har hon helt rätt. Det tillhör framförallt samma typ av politisk handling som lett oss in i ett politiskt landskap av populism och uppblåst rädsla. Att socialdemokratin överhuvudtaget laborerar med ett tiggeriförbud är skamligt. Populistisk plakatpolitik utan möjlighet att åtgärda de problem som de utger sig för att lösa är inte vägen framåt i en mer osäker tid.
Och samtidigt som socialdemokratin skickat upp märkliga testballonger har Moderaterna fortsatt sin ökenvandring högerut, och hamnat i en politisk återvändsgränd. De liberala mittenväljare som Reinfeldts nya moderater lyckades locka till partiet är föga attraherade av Kinberg Batras moderater som bara pratar flyktingstopp och alarmism.
Det är en politisk rävsax som heter duga, men den är helt självförvållad. Moderaterna har satsat allt politisk kapital på att vara tuffast och hårdast i migrationspolitiken. När opinionen nu verkar svänga har Moderaterna satsat allt på ett förlorande kort.
Alla verkar vara överens om att vi ska lämna 2016 på historiens sophög, men hittills tycks ingen vilja överge samma beteenden som ledde oss hit för första början.
De två största partierna har 2017 ett val att göra. De kan gå samma väg till mötes som Demokraterna och Republikanerna - att helt dräneras på politisk energi och lämna fältet öppet för ohejdad populism. Eller så kan de välja att sluta ägna sig åt ängsligt opinionsläsande och börja driva politik.