Margret Atladottir skriver i magasinet Fokus nr. 17 om behovet av att nyansera bilden av dagens föräldraskap. Att pendeln svängt från det glättiga, tillrättalagda i sociala medier till att nu handla om att visa hur det ’egentligen’ är, det senare tydligen så till den milda grad att Atladottir fruktar att det påverkar nativiteten.
Jag tror att hon har en poäng. Det behövs fler positiva röster kring föräldraskap, även om var och en absolut har rätt till sin upplevelse.
Jag kan bara tala för mig själv: att bli förälder är det största som hänt mig. Det får allt annat att blekna. Det är klart att vi sover mindre, att det är mer barnmat och blöjor än resor och uteliv. Men: i Sverige idag är det ett medvetet val att bilda familj. Hen som vill prioritera annorlunda har det valet.
Därtill: även om föräldraskapet självfallet från tid till annan är både påfrestande och utmanande har ingen generation haft det mer förspänt än vi, med barnomsorg, föräldraförsäkring och all möjlig teknik och utrustning.
Klen tröst om ungen inte sover eller tillvaron känns som ett enda hopkok av blöjbyten, förseningar och sömnbrist, men något jag då och då ändå påminner mig själv om.
Atladottir tar också upp ett fenomen jag inte ens visste fanns; forum där föräldrar som ångrar sig berättar sin historia och möter andra som insett att de inte borde ha blivit föräldrar. Att den typen av forum förekommer kan jag inte säga något om - var och en har som sagt rätt till sin upplevelse.
Emellertid kan jag inte hjälpa att dess existens fyller mig med djup oro. För föräldrarna, men främst för barnen. Vilken beredskap har vi idag för att möta föräldrar som inte vill vara föräldrar, barn som växer upp i hem där de inte är önskade? Det är givetvis svårt att få en uppfattning om omfattningen, men ett enda barn är väl ändå ett för mycket?
Jag tror att vi är väldigt många som gillar livet som småbarnsföräldrar. Kanske inte varje enskilt ögonblick, men större delen av tiden. Uppenbarligen hörs vi dock för lite.
Jag kan nämligen gladeligen vara en ambassadör för att bli förälder. För att de goda sidorna uppväger de dåliga, med råge. För att det gör något med en att ha ansvar för en annan människa, och att vara beredd att gå i döden för det där lilla knytet. För att föräldraskapet - åtminstone för mig - får mig att vilja bli en bättre människa, för mitt barns skull.
Jag kan inte hjälpa att tänka att det gamla hederliga ordet ’lagom’ behövs när vi pratar om föräldraskap, liksom i så många andra sammanhang. Jag tror nämligen att sanningen ligger någonstans mittemellan de ljusa, varma Instagram-bilderna och bloggarna om bajs, kräk och sömn- och tidsbrist, dock med en klar övervikt för det ljusa och varma.
För mig är föräldraskap ansvar och förtroende, de största som någonsin visats mig. Men det är också dotterns leende när jag kommer in i rummet, hennes hand i min när hon somnar och ett löfte om en otroligt händelserik, spännande och tuff resa, som dessutom bara börjat.
Och givetvis det uppenbara: kärleken, så stark att den trotsar all beskrivning, och borde betonas i långt fler föräldraskapssammanhang. Det är ju den som gör vardagen hanterbar, som gör det omöjliga fullt möjligt.