Jag följer med minst ett halvt öra vad som är på gång inom EU:s institutioner, inte minst på jämställdhetsområdet, men det var först vid läsning av en krönika av journalisten Sigrid Melchior som jag påmindes om vad som faktiskt skulle kunna hända framåt med de av borgerligheten så bespottade pappamånaderna.
Löfven-regeringen aviserade relativt nyligen att man ville reservera fem månader åt vardera föräldern. Borgerligheten + SD var dock snabba med att berätta att det kunde man glömma för en sådan reform tänkte man inte släppa genom riksdagen.
Vi som liksom regeringen vurmar för en mer jämställd föräldraförsäkring verkar dock kunna få hjälp från oväntat håll då EU-kommissionen nu jobbar på att göra fyra månaders betald föräldraledighet för vardera föräldern till norm i hela EU.
Vi är inte där än, men vilken grej! Sverige är väl rent ut sagt världsunikt med vår generösa föräldraförsäkring, men för att den ska ta ett steg till mot jämställdhet krävs det alltså att EU går före och visar vägen? Mycket spännande! Världen är plötsligt lite upp och ner.
Inte bara spännande, vilket lyft det skulle kunna bli för jämställdheten i unionen, och vilken satsning på barnen! Jag misströstar emellertid en aning, precis som Melchior verkar göra. Det är ingalunda något homogent EU vi lever i.
För oss i Sverige är fyra månaders betald föräldraledighet något som uppnåddes för länge sedan, låt vara enbart för mödrar till att börja med, medan det för somliga medlemsstater vore kostsamt med tvingande lagstiftning på det här området. Jag misstänker å andra sidan att det ekonomiska argumentet kommer att vara minst sagt bekvämt att använda för nationella ledare som vill hålla mödrar i hemmet och fäder på jobbet, men inte vill säga det rakt ut. Det är ingen hemlighet att ett flertal medlemsstater de senaste åren rört sig i mer auktoritär, kvinnofientlig riktning.
I den skaran märks till exempel Polen och Ungern och det är förmodligen bland annat därifrån invändningar kommer att komma mot att ge kvinnor och män lagstadgad minimirätt i föräldraförsäkringen.
Hur Sverige kommer att agera framgent i den här frågan blir intressant att följa. Tvingande lagstiftning på områden där vi ser oss bäst lämpade att bestämma själva, är sällan populärt.
Är föräldraförsäkringen ett sådant område? Eventuellt. Melchior beskriver sittande regering som ”av tradition skeptiska till EU-lagstiftning i sociala frågor” och det påståendet äger väl sin riktighet. Men, det måste ändå ligga en viss lockelse i att arbeta för just den här gemensamma lagstiftningen?
Att som regering kunna dra en lättnadens suck och konstatera att de ofta påstått trögrörliga och konservativa EU-institutionerna är mer feministiska och progressiva än hela den svenska borgerligheten tillsammans? Jag hoppas att åtminstone delar av borgerligheten tänker om.
Kanske kan vi hoppas på (L) och/eller (C), partier som har fullt synliga feministiska anspråk från tid till annan? För någonstans vore det lite beklämmande om Sverige, som sedan decennier medger att både kvinnor och män är föräldralediga, reserverar ytterligare månader för vardera förälder först under galgen (tvingande EU-lagstiftning). Visst har vi kommit längre än så?