Under tiden från valet och fram till nu har det framförts hård kritik mot riksdagspartiernas sätt att handskas med valresultatet. Många har högljutt varit mycket kritiska till att det inte bildats någon regering. Till stor del är nu samma personer lika högljudda för att det verkar vara en regering på gång.
Helt uppenbart vill de bara se exakt den lösning de själva vill ha i regeringsfrågan. Oavsett om det de vill är politiskt möjligt eller inte. Blir det inte som de vill då blir de arga och riktar sin ilska mot alla som varit emot dem.
Ilskan tar sig också rätt märkliga vägar, där någon man tidigare uttryckt sig mycket negativt till plötsligt kan segla upp som en hjälte. Exempelvis har debattörer, långt ut på den borgerliga högerkanten som varit mycket tydliga med att de gärna ser ett borgerligt samarbete med Sverigedemokraterna nu börjat heja på vänsterledaren Jonas Sjöstedt.
Att Sjöstedts parti tidigare nämnts som Stalinälskande sovjetkommunister och ett hot mot rikets säkerhet verkar plötsligt inte spela någon roll. Orsak till den tillfälliga stagvändningen? Självklart Sjöstedts tvekan till att stödja den regeringsuppgörelse som S-MP-L-C har förhandlat fram. En uppgörelse, som om den utmynnar i en S-MP regering, omöjliggör den lösning som högerdebattörerna vill se. Då blir plötsligt den man tidigare inte velat ta i med tång ett bra redskap för att man ska kunna få det man vill. Ändamålen helgar medlen.
I känslostormarna under helgen har företrädare för Kristdemokraterna varken vänt andra kinden till, behandlat sin nästa som sig själv eller uppträtt förlåtande. De har istället uttryck att de aldrig kommer att glömma sveket de anser C och L gjort i och med uppgörelsen.
Värst var den förra KDU ordföranden och personen bakom upprivandet av decemberöverenskommelsen, Sara Skyttedal. Hon menade på att C och L var Quislingar. Något som visar på den historielöshet hon uppenbart har. För er som inte heller känner till Vidkun Quisling så var han en norsk politiker som bland annat grundade Nasjonal Samling, ett parti med kristen-konservativ inriktning. Ungefär som Kristdemokraterna vilka Skyttedal företräder.
Men Quisling är mest känd för sitt sätt att handskas med nazisterna efter Tysklands invasion av Norge. Quisling valde nämligen, till skillnad från den absoluta majoriteten av norrmännen, att samarbeta med Nazitysklands invasionsarmé. Så om vi nu jämför detta med den politiska verklighet vi har här hemma så är det väl Sara Skyttedal och hennes Kristdemokrater som följer Quislings fotspår. Det är de som ställer sig på högerextremismens sida, då de kan tänka sig samarbete med SD vars rötter finns i den nynazistiska rörelsen. Extra känsligt blev Skyttedals uttalande då liberalledaren Jan Björklunds mamma flydde från just Norge på grund av nazitysklands invasion och ockupation.
Vi har också sett medlemmar och förtroendevalda i Moderaterna, partiet med partiledaren som vill se fler vuxna i rummet, bete sig som barn i både skrift och handling.
Varför måste det spridas hat och hot så fort något går emot? Varför kan inte människor sansa sig? Varför kan man inte se kompromisser som bra lösningar, utan bara vill se just det som man själv vill?