Det finns påståenden som ofta används av politiker för att ge sin politiska åsikt mer kraft. Men vissa av dem kan nu avvisas som myter. Exempelvis brukar det ofta heta att de rika har för höga skatter. Visserligen är ett sådan påstående relativt, men de flesta relaterar det nog med vilken skatt de som inte är rika har.
När regeringen till hösten vill bibehålla eller bara marginellt höja brytpunkten för statlig inkomstskatt rasar borgerligheten. De vill mena att skattetrycket för de med höga inkomster inte får bli högre.
Astrid Lindgrens pomperipossa berättelse från mitten av 1970-talet om de rikas extremt höga skattetryck lever ännu kvar. Detta trots att skattesystemet förändrat betydligt sen den skrevs.
Nyligen har tidningen ETC, som också har hemsidan etc.se, gjort en undersökning som motbevisar detta med rikas höga skattetryck.
Deras undersökning visar att en kassörska på en mataffär med en timlön på 125 kronor betalar ungefär 23 procent av sin inkomst i skatt. Medan en av ägarna till den koncern som mataffären tillhör tjänar 5,4 miljoner kronor i månaden bara betalar 18 procent i skatt på sin inkomst.
Enligt ETC betalar de 1 000 svenskar som har högst sammanräknad inkomst, i snitt bara 34 procent i skatt, och några av Sveriges miljardärer betalar ännu mindre, under 20 procent.
Så visst finns det utrymmer för högre skatter på höga inkomster.
Vi får också ofta höra att många svenskar är ”bidragsberoende”. Vi har fått höra om dramatiska ökningar och exploderande utgifter från våra socialförsäkringssystem. I rena kronor stämmer det. Vi har i dag högre utgifter i kronor än på 1980-talet. Men då våra socialförsäkringar ofta bygger på procent av inkomst är den ökningen inget märkligt då lönerna i kronor också ökat sen 1980-talet.
Så en jämförelse med bruttonationalprodukten, BNP, ger en mer rättvis bild. Då visar det sig att statens utgifter för det som från borgerligt håll nedsättande benämns som bidrag faktiskt minskat och nu är på den absolut lägsta nivån om man ser tillbaka till 1980.
Detta kan vi läsa om i den statistiska rapporten ”Socialförsäkringen i siffror 2017”, utgiven av Försäkringskassan.
Där kan vi också se hur det ser ut i en internationell jämförelse. Har vi då höga eller låga utgifter? Vi får ofta en bild av att Sverige är ett ”bidragsland” men bland Europas länder hamnar vi ”bara” på artonde plats i utgiftsligan.
Länder som exempelvis Danmark, Finland, Storbritannien, Tyskland och Nederländerna har mer utgifter i sina så kallade transfereringssystem. Så även här finns utrymme för mer resurser.
Här har vi två exempel på myter som borgarna göder, men där statistik bevisar motsatsen. Här ser vi också följderna av den nyliberala politik som förts i Sverige under rätt lång tid. De välbeställdas del av att betala till det gemensamma minskar vilket också syns då transfereringarna minskat i förhållande till BNP.
Uttryckt i mer lättförståelig svenska visar detta hur klyftorna ökar. Den omfördelande verkan som våra socialförsäkringar ska ha, har minskat, samtidigt som klyftorna ökat. Följderna av detta ser vi i dag.
Nu när statistik slagit hål på myterna blir det betydligt lättare för en regering som vill minska klyftorna att faktiskt också göra det, med en klok omfördelning(s)politik.