När nuvarande regering tillträdde för tre år sedan, var bland annat Löfven själv noga med att understryka att det nya ledarskapet skulle vara feministiskt.
Många av oss blev glada och stolta, men mest förväntansfulla - så mycket kvar att göra, på många områden. Inte minst på det utrikespolitiska området, både bland oss härhemma och världen runt.
Det var dock inte alla som lyckönskade regeringen; det var en del hoho-ande och höhö-ande i inrikesdebatten, där det föreföll omåttligt svårt för somliga att greppa att regeringen faktiskt tänkte göra skillnad på jämställdhetsområdet. På den internationella arenan var reaktionerna blandade.
På många håll lyftes Sverige och regeringen som gott och modigt exempel på att det går att växla upp tempot i sina jämställdhetssträvanden, men den feministiska ambitionen väckte också oro i mer patriarkala läger, som väl undrade om det skulle bli mer ’tjafs’.
Tre år har gått och regeringen har ’tjafsat’ och gjort verkstad av sin utfästelse att vara en feministisk regering. Reformarbetet är på intet vis fulländat eller redo att avrundas, men några hållpunkter förtjänar att lyftas.
På området familjeliv har regeringen infört en tredje pappamånad (och vill fortsätta med ytterligare två), efterlängtad och viktig reform för att främja pappors uttag av föräldrapenning och också en mer jämställd fördelning av det obetalda hemarbetet. (För egen del är jag otålig och skulle gärna öka tempot i reformarbetet här - varför är det inte mer självklart att våra gemensamma system ska främja jämställdhet, inte cementera könsroller?) Hur som helst: all heder åt regeringen som driver på!
I Sveriges internationella relationer har den feministiska fanan hållits högt av utrikesminister Margot Wallström (S), men även av handels- och EU-minister Ann Linde (S). Lätt har det nog inte varit, men resultat har likväl uppnåtts.
Utöver aktiva bidrag till fredsprocesser i till exempel Asien och Latinamerika, där ett ökat deltagande av kvinnor blivit fallet, men där också nätverk av kvinnliga medlare uppmuntrats, har Sverige under sin mandatperiod i FN:s säkerhetsråd gjort kvinnor, fred och säkerhet till sina huvudprioriteringar.
På olika håll i världen har Sverige dessutom aktivt bidragit till att främja kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa genom barnmorskor, preventivmedel, sexualundervisning och tillgång till säkra aborter - insatser som förändrar kvinnors liv i grunden.
Det senare förtjänar att lyftas särskilt, inte bara för att regeringen förtjänar ’cred’ för det, utan för att det på intet vis är självklart. I flera EU-länder backar för närvarande jämställdheten rent generellt. Steg bakåt uppmärksammas av EU:s jämställdhetsmyndighet, som noterar att jämställdheten minskar i Finland, Grekland, Nederländerna, Polen, Tjeckien och Ungern.
Parallellt med att aborträtten hotas i flera EU-länder, är därför det arbete den svenska regeringen bedriver så outsägligt viktigt och kommer förhoppningsvis att få efterföljare.
Vem som helst kan utropa sig som feminist. Det är i handlingarna en ska utvärderas. När så sker, kan den svenska regeringen berömma sig av att göra skillnad för jämställdheten. På riktigt. Det är inte illa i en tid som vår.