När jag studerade vid ett av landets största universitet var jag aktiv i socialdemokratiskt föreningsliv för studenter.
Där var jag med och arrangerade föreläsningar med intressanta föredragshållare, men även annat som diskussionskvällar.
I studentlivet fanns några andra föreningar med ambitiösa föreläsningsserier. En var en stor borgerlig. En annan var en utrikespolitisk förening.
Den var opolitisk. Jag och några andra socialdemokratiskt föreningsaktiva kallade den för folkpartistiska föreningen.
De som var aktiva i den var ofta folkpartister, som sympatisörer till partiet som nu heter Liberalerna kallades då. Många av dem studerade statsvetenskap och några juridik.
Det var inget fel på de aktiva i föreningen, tvärt om. De var ambitiösa, smarta och kunniga, i alla fall om utrikespolitik och läget i en massa länder, främst i den tredje världen eller utvecklingsländerna.
Det var en tendens till vet bäst-attityd bland några av de aktiva i den utrikespolitiska föreningen. De, åtminstone några, var besserwissrar helt enkelt.
Medlemmarna och de aktiva över lag var ändå ganska snälla och välmenande, med socialt patos mot förtryck och tortyr.
Jag antar att många av dem var med i Amnesty international. Så överlag gick det att fördra de i den föreningen, som arbetade för en god sak och mot förtryck.
En del av deras föreläsningar hade temat MR. Det stod för Mänskliga Rättigheter.
Det gick att förstå att förtryck runt om i världen var hemskt och att det var bra om det motarbetades.
Jag intresserade mig dock främst för svensk politik. Jag tyckte att den utrikespolitiska föreningen hade för smal inriktning.
Detta även om jag insåg det viktiga i att bekämpa och upplysa om förtryck mot människor.
Jag kunde inte riktigt förlika mig med det opolitiska i föreningen. Det ledde till att de personer som var aktiva där hade en slags objektivitetens och opartiskhetens flagg över sig. Men man förstod att många var folkpartister.
För mig hamnade den föreningen i det fack man som socialdemokratisk eller vänsterpolitisk ofta ser: att vara borgerlig, särskilt folkpartistisk eller liberal, är att vara opolitisk. Men den som är socialdemokratisk är politisk. En dubbelmoral tyckte jag att det var.
Jag förmådde mig inte att bry mig om den utrikespolitiska föreningen och gick på få av dess arrangemang. Många av dem och då särskilt föredrag var öppna att delta på, gratis eller kanske mot en mindre avgift, för de som inte var medlemmar.
Sedan mitt studentlivs 90-tal har utvecklingen gått bakåt med mänskliga rättigheter i många länder. Auktoritära regimer, diktaturer, tar till hårt förtryck av sina invånare. Demokratin försvagas och press-, yttrande-, demonstrations-, mötes- och religionsfrihet begränsas även i länder som kallar sig demokratier.
En förening som utrikespolitiska föreningen har lätt att motivera sin existens i dag, särskilt delen om mänskliga rättigheter.
Jag ångrar min motvilja mot föreningen i min studentstad på 90-talet. Med ett partis namnbyte till Liberalerna är det även svårt att nu kalla föreningen för folkpartistiska föreningen.