Socialdemokraterna gick till val på fler jobb och bättre resultat i skolan. Men det är jobben, närmare bestämt den nya jobbagendan som har tagit merparten av den mediala uppmärksamheten under S-kongressen. Det är naturligt eftersom det var en temakongress som skulle handla om två saker: folkrörelsen och jobben. Det är ett av partiets försök till förnyelse att inte låta det gå fyra år mellan kongresserna utan att däremellan samla de valda ombuden från hela landet för kortare möten om viktiga frågor.
Den modellen har uppenbara fördelar men skapar också debatt för att andra aktuella frågor lämnas därhän när temat väl är fastlagt. Varför behandlades inte asylinvandringen, undrade många, bland andra förre partiledaren Göran Persson. För att den inte ingick i temat blev det fyrkantiga svaret. Och temat måste läggas fast i så god tid att rörelsen hinner vara med och påverka.
Det är ett klassiskt ledarskapsdilemma det här, att vara lyhörd och flexibel utan att bli vindflöjel.
Men inför kommande temakongresser behöver partistyrelsen fundera på sätt att komplettera förberedda teman med ett forum för dagsaktuell politik .
En betydande del av helgens S-kongress ägnades alltså åt partiet, den socialdemokratiska folkrörelsen. Omröstningar om stadgeformuleringar eller målet för medlemsvärvningen ger inga opinionsmässiga poäng och inga slagkraftiga rubriker. Men efter månader av hårt arbete med konkret politik i riket, i kommuner och regioner var det kanske det viktigaste partiet nu hade att göra, att samla sig kring den aktuella jobbpolitiken och stämma av den mot de grundläggande värderingarna. Att kalibrera den ideologiska kompassen om man så vill.
Kongressen medförde bland annat också något så ovanligt som godkännande av en ny sidoorganisation. HBT-Socialdemokrater Sverige, HBT-sossen i dagligt tal, har numera samma tillträde till partiets verkställande utskott som bland andra SSU och S-kvinnor.
Förresten kom ändå en del frågor med flyktingkoppling upp till behandling eftersom de hade anknytning till jobbtemat. Exempelvis svenskundervisning under asyltiden som Gotlandsombuden framgångsrikt drev.
Och i sitt inledande tal var Stefan Löfven befriande tydlig med att de som har asylskäl ska få stanna i vårt land. Här fanns ingen diskussion om antal eller tillfälliga uppehållstillstånd. Stefan Löfven drog i stället paralleller med esterna på 40-talet, sydamerikanerna på 70-talet och balkanflyktingarna på 90-talet som nu är en självklar del av Sverige. Vi har inte förlorat på att de kom, tvärtom.
Den hållningen, som också avspeglades i Fredrik Reinfeldts öppna hjärtan-tal i Almedalen, är den enda anständiga och den enda rimliga för statsministern i Sverige, ett av världens mest välbeställda länder.
Och i finansminister Magdalena Anderssons huvudtal i söndags morse var tanken om alla människors lika värde högst närvarande. Där var kompassriktningen utan avvikelse. Hennes personliga och engagerade tal mot rasism och för rätt till lika chanser i verkligheten, inte bara på papperet, var kanske kongressens viktigaste.