Hur ska vi klara välfärden i framtiden? Frågan har aktualiserats med ojämna mellanrum och från olika utgångspunkter. Oavsett vilket block som haft regeringsmakten har vi de senaste åren fått till oss att vi behöver arbeta mer. Fredrik Reinfeldt statsminister i de moderatledda regeringarna 2006-2014 ansåg att vi behövde höja pensionsåldern kanske ända upp till 75 år. Från nuvarande regering är man mer inne på att försöka få alla att kunna jobba till 65 år, men det har även antytts att det kan finnas behov av att höja pensionsåldern.
Ronnie G Lundin hade den 10/1 en debattartikel på den här sidan med rubriken ”Hur gör vi när robotarna tar våra jobb?”. I debattartikeln är Ronnie inne på att då fler och fler jobb automatiseras, och då finansieringen av vår välfärd till stor del bygger på skatteintäkter från löner, så måste vi hitta nya sätt att finansiera vår välfärd.
I SVT:s nya programserie Idévärlden, som hade premiär i söndags, diskuterades i det första programmet en djupare vinkel av samma fråga. I programmet fick Sociologen Roland Paulsen redogöra för sin syn på arbete utifrån de produktivitetsökningar som gjorts främst under de senaste 100-200 åren. Paulsen utgår ifrån vilka jobb vi behöver för att kunna överleva och undrar därför varför vi inte har fått mer ledig tid då de jobb vi måste göra för att överleva har effektiviserats så enormt mycket.
De slutsatser jag drar av Paulsens syn på arbete är att vi behöver förändra det arbetsbaserade omfördelningssystem som vi till stor del har i dag. En omfördelning som inte fungerar så länge till. De som äger produktionen delar med sig av vinsterna till de anställda genom lön. Välbeställda produktionsägare fördelade genom lön pengar till mindre förmedlade. Men andelen som fördelas till lön har inte ökat i samma takt som produktionen.
Mer av vinsterna omfördelas numera genom exempelvis aktier. Pengar som till stor del tillfaller andra välbeställda. I dag äger en procent av de mest välbeställda svenskarna 40 procent av resurserna. Dessutom blir det färre och färre anställda inom den del av produktionen som vi behöver för vår överlevnad.
För att få ta del av de pengar som de välbeställda samlar på sig har nya produkter och tjänster skapats vilket ger ytterligare en omfördelnings kedja.
Då omfördelningen av resurser från de arbeten vi måste göra för vår överlevnad inte fungerat har vi varit tvungna att skapa produkter och tjänster som egentligen är onödiga. Vi har på grund av lönearbetets dominans som system för våra samhällen, blivit instängda istället för fria.
Istället för att kunna ta del av de produktionsökningar som gjorts i form av ledig tid, har vi hamnat en ett ekorrhjul där vi måste jobba mera. Vi måste också skapa fler jobb för att kunna försörja oss. Något som inte kommer att fungera hur länge som helst.
Vi måste hitta en ny omfördelningsmodell. Först då kan vi lösa de minskade resurserna till vår välfärd. Först då kan vi lämna tvånget att arbeta och få mer frihet. Men också för att det är det nuvarande systemet som orsakar de ekonomiska klyftor vi ser runt om i världen. Ekonomiska klyftor som skapar krig, brottslighet och fattigdom.
I fredagens ledare hade jag i hasten devalverat den borgerliga skattesänkningen. Rätt ska naturligtvis vara 140 miljarder kronor.