Ledare: Första steget mot friheten

Vissa politiska beslut känns viktigare än andra. Under gårdagens regionfullmäktige debatterades det och beslutades om det regionala trafikförsörjningsprogrammet. Det är ett övergripande dokument om kollektivtrafiken.

Den gotländska kollektivtrafiken har jämfört med övriga landet en dålig nyttjandegrad, och är dessutom långt efter när det gäller förnybara drivmedel.

Man kan helt klart se att den borgerliga majoriteten som försvann i och med valet 2010 inte tänkte hela vägen fram. Avtalet med Biogas Gotland var klokt och en bra satsning inför framtiden. Så långt tänkte man rätt, men när man sen valde att inte ta med någon form av krav på gasdrift i upphandlingen av landsbygdstrafik för 10 år framåt hade man tydligen slutat att tänka. Detsamma gällde för upphandlingen av färdtjänst.

När det gäller det dåliga nyttjandet tror jag att centerpartiets Gunnel Lindby är något på spåret. Hon menar på att vi gotlänningar är för bilkära. Nu är det inte bara vår kärlek till bilen som gör oss mindre intresserade av att åka kollektivt, utan det finns fler orsaker.

En av dem är att tidtabellssystemet är otidsenligt. Tidtabellerna har oregelbundna avgångstider och de hittas inte på det smidigaste sättet. Inte ens av de gotländska politikerna, vilket jag beskrev i en ledare 30/1. Då var det bara en av alla de politiker som hade en utbildningsdag på Suderbys herrgård som tog bussen dit. Tanken med ledaren var inte att hänga ut någon utan att får våra förtroendevalda att tänka till. Något som åtminstone vänsterpartiets Saga Carlgren gjort, vilket hon visade när hon från fullmäktiges talarstol hänvisade till min ledare och efterföljande krönikor.

Det jag ville med ledaren var att våra fritidspolitiker, men även ni läsare, skulle fråga sig själva: Varför tog inte jag bussen? Eller, varför tänkte jag inte ens på att jag skulle kunnat ta bussen? För att vi alla ska börja tänka så innan vi av slentrian sätter oss i bilen.

För att öka användandet av kollektivtrafiken på Gotland måste det till förändringar. Den stora utmaningen är att förändringarna kommer att kosta pengar och dessutom ta tid. Vi kommer inte att vallfärda till bussarna från dag ett, även om tidtabellerna är perfekta. Det kommer att ta tid att lära upp oss att ta bussen. Regionen kanske ska införa bussambassadörer, för att snabba på vårt beteende. Frågan är om det skulle hjälpa och om de gotländska politikerna har det tålamodet som krävs.

Kollektivtrafiken är för viktig för att inte satsas på, då den har många fördelar när den fungerar väl. Minskad miljöpåverkan, både genom mindre bilåkande och genom att ligga i framkant rent tekniskt gällande drivmedel och driftsätt i bussarna.

Men det är också en fråga om frihet. Frihet att kunna ta sig längre sträckor för de som inte råd med egen bil, inte har åldern inne för bil eller de som på grund av sjukdom inte kan eller får köra bil. Eller friheten att välja bort bilen bland annat med tanke på miljön.

En väl fungerande kollektivtrafik är både en miljöreform och en frihetsreform och efter gårdagens beslut känns friheten betydligt närmare.