Under lördagen tågar Prideparaden genom Stockholm. Folkfest, naturligtvis, men framförallt en kamp för jämlikhet, mänskliga rättigheter, och värdighet. Och, som vanligt, vållar Pride stor diskussion.
En kristdemokrat på twitter kallade Pride för "perversa veckan". Himmelskridande dumt och HBTQ-fientligt – och en sorglig påminnelse om varför vi fortfarande hissar regnbågsflaggan.
För HBTQ-personer är drömmen om lika rättigheter och möjligheter fortfarande avlägsen.
Att HBTQ-personer generellt sett mår sämre och lever mer otrygga liv är inte en åsikt – det är ett faktum.
I dag uppger var femte HBTQ-person mellan 16 och 25 att de utsatts för fysiskt våld av någon i sin närhet. Det är dubbelt så många, om man ser till heterosexuella i samma åldersgrupp. En klar majoritet uppger att de blivit kränkande bemötta i sina kontakter med det offentliga. Den psykiska ohälsan är klart sämre och självmordsförsöken vanligare bland HBTQ-personer.
Det är detta Pride handlar om. Att omforma ett samhälle som nekar människor jämlika livschanser på grund av sexualitet och könsidentitet. Att manifestera stolthet och kamplust.
De politiska partiernas sektioner i Pride-tåget brukar vara stora, och strösslade med kända ansikten både från oppositionen och regeringen.
Då har vi rätt att kräva dem på ansvar och konkreta politiska åtgärder.
Det krävs rejäla resursförstärkningar till kommuner och landsting, särskilt destinerade för att motverka psykisk ohälsa bland HBTQ-personer. Utbildningar som leder till yrken i välfärden, exempelvis lärare, socialsekreterare, sjuksköterskor och läkare, måste få nödvändiga kunskaper om HBTQ-personers levnadsvillkor för att kunna ge bra bemötande och rätt stöd. Skolan måste ges rätt verktyg för att kunna skapa en trygg skolmiljö för HBTQ-ungdomar, fri från mobbning och trakasserier. Dessutom behöver både lagstiftning och regelverk kring föräldraförsäkring och vårdnadshavare bli mer flexibel för att kunna vara en fungerande socialförsäkring för regnbågsfamiljer.
Ungdomsmottagningar och andra mottagningar för sexualhälsa måste få förstärkt och långsiktig finansiering. De ideella organisationer som stöttar HBTQ-personer måste få ekonomiskt och politiskt stöd för att kunna fortsätta sin verksamhet. Framförallt behövs mer kunskap och mer forskning. Många av de studier som kartlagt HBTQ-personers livsvillkor har flera år på nacken och riskerar att bli inaktuella.
Politikers medverkan på Pridefestivalen kan således inte bara reduceras till att manifestera stöd – medverkan måste åtföljas av löften om konkreta politiska åtgärder för att förbättra den ekonomiska, sociala, och politiska situationen för HBTQ-personer.
Pride handlar om att spränga gränser. Om att ingjuta hopp i unga HBTQ-personer. Om att ingen någonsin ska behöva gå till skolan med en klump i magen eller utsättas för kränkningar av vänner, familj och främlingar. Om att livets alla vägar ska vara öppna för alla – oavsett könsidentitet eller läggning.
Pridefestivalen är en fest. Och en kamp för överlevnad.