Så har vi då lämnat 2018 bakom oss och gått in i 2019. Nyårsaftons raketer och smällare, eller är det bomber, gick utan missöden i familjen. I år höll sig tavlorna på väggen och vår kanin reagerade inte negativt på varken smällar eller blixtrande. Men alla djurägare har det inte lika lätt. Dessutom upplever jag att ljudet av fyrverkerierna bara blir högre och högre.
De senaste åren har jag själv känt obehag på ett sätt jag inte känt ens när jag gjorde lumpen eller jobbade i brottet på Cementa där vi sprängde för att få fram ny sten. Smällarna från fyrverkerier och annat är inte längre på kinapuffsnivå eller explosioner högre upp i luften. Nu påminner det mer om handgranater och granatgevär och ljuden förstärks när de studsar mellan huskropparna.
Vad kan vi som gärna ser skådespelet på håll göra för att undvika att hamna mitt i creshendot?
Vi som inte vill se ett totalförbud i dag, men som kan tvingas överväga det om inget görs.
Det har diskuterats förbud, ljusshower och andra åtgärder.
Lagändringen, som träder i kraft under året, kommer att innebära att tillstånd krävs för raketer, är bra, men det kommer inte att få bukt på ljudnivån. Den problematiken kvarstår tyvärr, men vi måste hitta lösningar på ljudnivån innan fler kräver ett totalstopp. Den bästa lösningen är väl alltid förståelse och respekt för andra, men dit verkar vägen vara lång utifrån de senaste årens utveckling.
Med den reflektionen över nyårsfirandet ska jag önska lite av 2019.
Först och främst hoppas jag att vi får en regering, men också en regering som tar våra utmaningar på allvar. 2018 avslutades på sämsta möjliga sätt med en budgetomröstning där skattesänkningar sattes före välfärd. Moderater, kristdemokrater, sverigedemokrater ser uppenbart inte orsakerna till de utmaningar vi har på samma sätt som expertisen i OECD, som tydligt pekar ut att det är klyftor mellan de som har och de som inte har som måste åtgärdas. Då är skattesänkningar helt fel väg att gå. Skatter har i välfärdssamhället använts för att omfördela resurser från de som har till de som behöver. När det inte sker växer klyftorna.
Det tydligaste exemplet på det i den M/KD-budget som klubbades igenom i riksdagen är planen på stora höjningar av Rut- och Rot-bidrag men inga eller små satsningar på LSS och äldre. Personer med höga inkomster ska kunna få mer hjälp i sina hem så att de själva slipper, medan för många av de som har behov blir utan hjälp.
I den politiska vardagen på Gotland hoppas jag få se samarbete. Den mycket ostabila situation som vi har haft sen valet är inte hållbar. Vi behöver en regionledning som politisk tar eget ansvar, och inte en som överlämnar det till Sverigedemokraternas vilja för dagen. Regionstyrelsens ordförande, Eva Nypelius (C), måste välja väg. Förhandla med de rödgrönrosa, eller med Sverigedemokraterna, men låt oss slippa ”går-det-så-går-det”-politiken, för den leder bara till oreda.
Jag hoppas också att den nya alliansminoriteten ser lite mer nyktert på de ekonomiska utmaningar den gotländska sjukvården står inför. Att sparka höga tjänstemän eller ge hälso- och sjukvårdsnämndens ledamöter skulden för underfinansieringen är inte en hållbar lösning för de gotlänningar som har behov av vård. Den politiska ledningen med Nypelius i spetsen måste ta ett ansvar som speglar det ledarskap de tagit på sig, och jag hoppas det händer under 2019.