Det känns ganska skönt att läsa igenom Moderaternas förslag till budget. Efter Fredrik Reinfeldt o co som förändrade den moderata politiken till en mittenpolitik, går nu Anna Kinberg Batra tillbaka till Bo Lundgrens högerpolitik.
Visst finns mycket av Reinfeldts retorik kvar i form av ”arbetslinjen”, men den syns inte riktigt i de nygamla moderaternas förslag. Medan Reinfeldts ”arbetslinje” gick ut på att sänka skatter för att göra arbete mer lönsamt, går Kinberg Batras ”arbetslinje” ut på att göra låginkomsttagare, arbetslösa och sjuka fattigare och tvinga dem ta ”jobb” till svältlöner.
Sämre a-kassa, sämre sjukförsäkring och mer tvång på dem som tvingats till att leva på ekonomiskt bistånd eller andra socialförsäkringar är Kinberg Batras ”arbetslinje”. När moderaterna samtidigt tänker sig att höja momsen, ser vi genast vilka som är förlorare med moderaternas politik.
Samtliga förslag som jag nämnt slår direkt mot de som har det sämst ställt. De som i dag känner sig uppgivna på grund av de klyftor vi ser i samhället. De vars barn känner samma uppgivenhet och därför väljer extremismens eller brottslighetens väg. Jag funderar på var moderaterna är och har varit de senaste åren? Har de inte märkt att det är klyftorna som söndrar samhället?
Hur kan då de största skattesänkningarna sen jobbskatteavdragen vara på deras agenda? Hur kan då sänkta socialförsäkringar vara en väg till ett samhälle med mindre klyftor? Hur kan då höjd moms vara vägen till ett bättre samhälle? Klyftorna minskar vi genom politik som ger människor framtidstro, inte genom politik som tar av dem den lilla framtidstro de möjligen har kvar.
Det är också intressant att se hur den samlade borgerligheten numera är totalt splittrad. Liberalerna vill satsa stort på skolan och försvaret, Centern och Kristdemokraterna vill satsa på vården. Dessutom vill Kristdemokraterna ta bort hela den skatteklyfta som de själva var med och skapade mellan pension och lön.
Vi pratar om miljardsatsningar de olika partierna vill göra. 14 miljarder kronor för Liberalernas satsningar och Kristdemokraternas sänkning av pensionärsskatten beräknas kosta 13 miljarder kronor.
Detta samtidigt som Moderaternas skattesänkningar beräknas kosta hela 22 miljarder kronor. Jag ser en stor fara med de stora skillnaderna mellan de borgerliga partiernas förslag. Under Reinfeldt-eran var Moderaterna så pass stora att de oftast körde över de andra partierna. Trots det körde de ner statens finanser från ett stort överskott till ett underskott. En ny borgerlig regering efter valet 2018 ser i dag ut att riskera sänka den svenska ekonomin igen.
Skillnaden mellan moderaternas retorik och de diskussioner som jag för några veckor sedan hörde under socialdemokraternas kongress är markant. På den socialdemokratiska kongressen diskuterades och debatterades hur de stora klyftorna i samhället kan överbryggas och minskas.
Hur samhällets samlade resurser ska skapa trygghet genom att användas där de behövs, i skolan, vården och omsorgen. Eller hur försvaret och polisen kan ges de resurser de behöver för vår inre och yttre säkerhet. Men också hur man kan hitta lösningar på de alldeles för stora klyftorna mellan stad och landsbygd, mellan välbärgade stadsdelar och förorter.
Det är bra att skillnaderna mellan de olika politiska vägarna är tydliga. Vilken väg vi vill gå det avgör vi i september 2018.