De senaste dagarna har en märklig nyhet spritts i olika medier. Ursprungligen lär den komma från tidningen Barometern i Kalmar. Nyheten är att Öland i EU-sammanhang inte räknas som en ö. Det konstiga är inte själva informationen om EU:s bestämmelser utan att det framställs som en nyhet. Det här har varit känt i många år. Att politiker och tjänstemän och säkert en hel del andra i både Borgholm och Mörbylånga kommuner såväl som inom regionförbundet i Kalmar län är väl medvetna om saken nämns inte. I stället framställs det hela snarast som en ny knäpp idé som hittats på av någon undersysselsatt byråkrat i Bryssel. I själva verket är det här en rimlig regel.
I det så kallade Lissabon-fördraget, ett slags grundlag för EU-samarbetet som antogs 2007 och trädde i kraft 2009, finns regler för vissa geografiskt avgränsade områden. De ger utrymme för att i olika sammanhang ta särskild hänsyn till just den typen av områden som anses ha särskilda svårigheter. Det kan handla om speciella möjligheter eller lindrigare krav i samband med vissa förmåner. Allt i syfte att främja en bra och rättvis utveckling inom unionen.
I den aktuella texten (artikel 174) nämns landsbygdsområden och områden som drabbats av strukturomvandlingar men framförallt ”regioner med allvarliga och permanenta, naturbetingade eller demografiska nackdelar, såsom de nordligaste regionerna med mycket låg befolkningstäthet, öregioner, gränsregioner och bergsregioner”.
Det är här Öland faller bort på grund av sin bro. Skälet till att öar kan särbehandlas är att de anses ha just allvarliga och permanenta svårigheter. Det där känner vi gotlänningar väl till. Jag behöver bara nämna beroendet av färjetrafik och flyglinjer. Det finns flera faktorer som gör det lite speciellt att leva och bedriva verksamhet här. Att vara en begränsad arbetsmarknad, ja, liten marknad även för vissa varor och tjänster, att behöva ha större sjukvårdsresurser än befolkningsantalet motiverar och att ha svårt att få ihop underlag för högre utbildning är några andra saker vi måst vänja oss vid.
Samtidigt är det faktum att Gotland är en ö en av våra största fördelar och det som lockar många hit, det ska vi inte glömma.
För att återgå till Öland har de genom sin bro avvärjt en hel del av svårigheterna med att vara ö. Det går utmärkt att pendla till jobb eller utbildning på fastlandet, eller för den delen åt andra hållet. Det kan visserligen bli kö på bron men ingen behöver vara beroende av en färja som går först om ett halvt dygn eller är fullbokad. Bussen går fast dimman ligger tät och ambulansen kan nästan alltid ta sig fram.
Det finns andra kriterier i det här sammanhanget. Själland är inte heller någon ö i EU:s ögon. Där finns inte bara fast landförbindelse åt flera håll utan också en huvudstad och då kan man aldrig räknas som område med permanenta nackdelar. Det finns vissa befolkningsmässiga krav också, hur små öar som helst kan inte begära kompensation för sitt läge.
Så nog är Öland en ö. Men det kvalificerar den inte att ingå i den grupp öar EU avser med sina specialregler, till exempel Gotland. Hur sedan Sverige har utnyttjat de möjligheter Gotland har inom ramen för EU-medlemskapet är en helt annan historia