Om vi kunde exportera den svenska modellen, så skulle världen vara mycket bättre. Så uttryckte sig OECD:s generalsekreterare Angel Gurría när han besökte Sverige för någon vecka sedan. Det är så sant som det är sagt, men här i landet har den svenska modellen har fått stå tillbaka under en längre tid, vilket skapat stora klyftor i samhället.
Klyftor som skapar motsättningarna. När människor inte tror på ett bra liv, gör de ibland dåliga val. När inte samhället kan ge hopp om en bra framtid kan extremismen lätt ge det hoppet för nästa liv.
När klyftorna skapar motsättningar mellan vi och dem blir samhället mer oroligt. För i kris vänder vi oss inåt. I kris ser vi först till oss själva och de vi har nära. Alla andra blir ett potentiellt hot. Därför har vi i Sverige länge haft ett samhälle utan större konflikter, men det håller på att ändras.
Hopplösheten som många känner i dag skapar spänningar. Varför ska ungdomarna i förorterna eller i glesbygden ha respekt för ett samhälle som de anser sviker dem? Varför ska de lägga ner ett hårt arbete i en skola som inte ger dem trygghet eller framtidstro?
Är det så konstigt att de i stället för studier tar sin tillflykt till brottslighetens spännande värld. Är det så konstigt att det sker upplopp och andra revolter mot ett samhälle de inte ser någon framtid i.
Men den svenska modellen är lösningen. Den svenska modellen måste ges chansen att överbygga klyftorna. Men det kräver nya tag. Vi måste utveckla den svenska modellen. De resurser som stora delar av välfärden skriker efter måste också skaffas fram. Sverige har högre BNP än någonsin. Det går bättre för oss än någonsin, och vi är rikare än någonsin. Men ändå saknas det resurser i välfärden. Vi behöver ett nytt skattesystem där de resurser som finns fördelas dit de behövs. Devisen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” måste återigen lyftas upp som vår ledstjärna. Solidariteten med dem som har behov måste återskapas.
Vi har gått från att se på välfärden som något vi ska använda vid behov, till något som alla vill kunna ta del av oavsett behov. RUT, ROT, jobbskatteavdrag och generella subventioner av branscher eller grupper är reformer där alla ska få ta del. Eller inte alla, men betydligt fler än de som har behov. Ibland går skattepengar inte ens till de som har behov.
När det offentliga tvingas spara ställs ofta den lagstadgade verksamheten mot den frivilliga verksamheten. Men jag har aldrig hört någon ställa sig frågan om att välfärden bara ska ges till dem som har behov. Mycket resurser ”slösas” i dag på personer som skulle klara sig själv.
Vi behöver utveckla den svenska modellen. Vi behöver rensa subventioner och skattelättnader så de som ändå klarar sig inte tar resurser från dem som har behov. Vi behöver utveckla nya sätt att ta in skatt från de som har betalningsförmågan så att samhällets samlade resurser fördelas mer solidariskt.
För den svenska modellen är överlägsen och vilket OECD tydligt och klokt uppmärksammas.