Nu när krutröken lagt sig efter de politiska striderna och den följande överenskommelsen i det förra årets sista dramatiska veckor är det dags att börja prata sakfrågor igen. Det som är politikens vardag och uppgift, att se till att våra gemensamma angelägenheter fungerar. Och inte var det särskilt förvånande att det var utbildningspolitiken som blev först ut. Denna valrörelsens hetaste potatis som efter lite bollande svalnade en hel del när det visade sig att skulden för de svaga resultaten inte var helt lätt att fördela. Inte var lösningen självklar heller. Det framstod som ett politikområde där det inte verkade omöjligt att komma fram till en majoritet på rätt stora områden om än långtifrån alla.
Så när de tre ministrarna Gustav Fridolin (MP), Helene Hellmark Knutsson (S) och Aida Hadzialic (S) kom med en artikel på DN debatt i måndags var de inte ute i något oväntat ärende. Däremot var de, som några kommentatorer framfört, lite för snabba i vändningarna. Det hade varit klokt att åtminstone låta terminen börja först.
Decemberöverenskommelsen kräver sitt efterarbete på många håll och framförallt inom de borgerliga partierna går åsikterna brett isär om dess värde. Det bjuds sällan någon längre tid att slicka såren i politikens värld men läget blir stabilare redan inom några dagar. Med ny partiledare på plats kan Moderaterna uttala sig med större auktoritet. Om nu inte den växande interna kritiken blir alltför hårdhänt. Den hålls förmodligen tillbaka under helgens extrakongress.
Så möttes också debattartikeln av uppspelningar av det gamla årets borgerliga listetta: Vi vill inte. GA:s Mats Linder föll in i kören och räknade raskt upp vilka olikheter det finns i skolfrågorna. Det är sant. Men om vi fastnar där uppnår vi ingen långsiktighet utan tvingar skolvärlden till närmast ständig beredskap för förändringar. Och förändringar kräver alltid mer administrativa insatser och därmed blir resurserna mindre till utbildning.
Vad är då de tre ministrarnas utgångspunkt? De anger tre stycken. Att ”i varje läge… eftersträva brett politiskt stöd för de reformer vi lägger fram”. Att ”stora skolreformer ska vara förankrade bland dem som arbetar i skolan”. Att ”förändringar i skolsystemet ska vara förankrade i modern forskning”. Det var väl inte så konstigt?
Det finns grundläggande skillnader i synen på skolan. Ser vi den som i första hand ett gemensamt ansvar att föra vårt samhälle framåt med nya generationer får det förstås andra politiska följder än om vi ser den främst som ett privat projekt för föräldrarna att skaffa den bästa utbildningen för sina barn. Skolpolitiken kan och ska inte bli ett konfliktfritt område. Men den mår inte bra av att vara ett ständigt slagfält.
Nog borde fjolårets diskussion kunna resultera i en gemensam grundplatta som vilar på en någorlunda bred och hållbar överenskommelse. Det kräver att det ruckas på ståndpunkter och alla måste vara beredda att ge och ta. Det smartaste sättet att inleda ett sådant arbete är kanske inte en debattartikel.