Medborgartjänst för alla, är det ett bra förslag? I onsdags skrev nio personer en debattartikel om saken i Dagens Nyheter. Flera av dem känner jag som kloka och omdömesgilla personer. Artikeln utgick från att samhället har blivit alltmer individualiserat och att den sociala tilliten och sammanhållningen har minskat. Den utmynnar i ett förslag att förutsättningslöst utreda och överväga en obligatorisk medborgartjänst som skulle kunna vara till nytta bland annat vid kriser och katastrofer. Det finns också ett inslag av värnpliktsutbildning med i resonemanget.
Sedan många år tycker jag att tanken på att alla ska vara med och ta ansvar för det vi har tillsammans är högst sympatisk. Och att det inte bara är en fråga om att betala skatt. Jag tillhör dem som tycker det var fel av regeringen Reinfeldt att med mycket knapp majoritet avskaffa värnplikten, även om jag insåg att den behövde förändras. Till exempel var det svårt att se något bra i att tvinga dem som absolut inte ville. Det skedde knappast heller de senaste åren med obligatorisk värnplikt. För övrigt är värnplikten inte helt avskaffad utan formellt sett vilande i fredstid. Och alla medborgare mellan 18 och 65 år har tjänsteplikt, alltså en skyldighet att medverka i räddningsinsatser vid behov. Men utan föregående utbildning är vi inte till någon större nytta.
Fortfarande tycker jag att tanken bakom medborgartjänst är bra. Fast jag tror inte att det fungerar.
Det är inte problembeskrivningen de nio skribenterna framför som inte håller. Tvärtom. Om vi ser till sammanhållningen finns det flera skäl till att den minskar när kontaktytorna blir färre. Ungdomar och vuxna från olika bakgrund träffas i allt mindre utsträckning ju mer valmöjligheterna ökar. Åtminstone på mindre orter träffades folk med olika bakgrund för inte så länge sedan regelmässigt på föräldramöten, i väntrum och, inte minst, under värnplikten. Det kan vi konstatera utan att glömma bort att studenterna ofta blev befäl och arbetargrabbarna meniga och att inga kvinnor alls deltog i just det samröret.
När det militära försvaret nedrustade följde civilförsvaret med. Det har tillsammans med bristen på värnpliktiga skapat en oro för att det inte ska finnas folk att tillgå vid översvämningar, storbränder och kraftiga snöstormar.
Vi blir också allt sårbarare för fel i el- och IT-system. En årskull ungdomar som även utan specialkunskaper har betydligt större vana vid de senaste systemen än tidigare årgångar kanske kan vara till nytta till och med i sådana sammanhang.
Men vill vi? Skulle vi få alla att ställa upp och verkligen ta till sig information som samhället kan ha nytta av? Kan utfallet antas bli så pass bra att det är rimligt att lägga resurser på allt det som skulle behövas av organisation, lärare, lokaler och utrustning plus arvode till alla som deltar?
Jag tror inte det. Jag tror inte att det finns en väg tillbaka.
Förslaget från de nio har inte fått stå oemotsagt. Framförallt borgerliga ledarsidor och tankesmedjor har totalsågat idén. Det är synd. Ett alltmer sårbart samhälle, större avstånd och färre mötespunkter mellan människor är väl värt att fortsätta diskutera. Släpp medborgartjänsten, åtminstone för stunden, men håll liv i debatten om vilket samhälle vi vill ha.