Frihet, jämlikhet och broderskap segrade återigen i Frankrike. Emmanuel Macron vann i söndags det franska presidentvalet över högerextrema Marine Le Pen med betryggande majoritet.
Efter Trumps seger i USA fanns stora farhågor om att även Europa skulle följa efter i den högerextrema och populistiska strömmen. Hittills har det inte blivit verklighet. Presidentvalet i Österrike, valet i Nederländerna och nu presidentvalet i Frankrike har alla gett tydliga svar.
Öppenheten och samarbetet mellan Europas länder ska fortgå. Misstagen i samband med freden efter första världskriget ska undvikas. Nationalismens främlingsfientlighet och murbyggande ska inte upprepas.
Hemma i Sverige har vi ett liknande politiskt landskap. Nationalistiska och högerpopulistiska Sverigedemokraterna, ett parti med rötterna i både nazism och rasism, pendlar mellan att vara andra och tredje största parti i väljarundersökningarna.
Precis som Trump, Wilders och Le Pen trycker Jimmie Åkesson (SD) på att de inte tillhör vad det som de kallar ”etablissemanget”. I en intervju nyligen preciserade Åkesson vad han menar med etablissemanget.
Han menar att det finns en värdegemenskap i stora delar av samhällets ledande funktioner. Främst inom politiken, kulturen och journalistiken. En värdegemenskap som Åkesson och SD inte vill vara en dal av.
När man ser hur samma trend växer över hela världen så ser man också skillnaderna tydligare. Trump, Wilders, Le Pen och Åkesson vill stänga sina länder och minska samarbetet med andra länder.
En protektionistiskt och nationalistiskt synsätt. En politisk väg som är farlig. Vi såg den i mellankrigstidens Europa. Vi såg den i forna Jugoslavien. Följderna blev fruktansvärda i bägge fallen.
Jag är därför glad att majoriteten i Europa fortfarande anser det etablerade synsättet på hur samhällen ska drivas som det bästa.
Att de flesta fortfarande ser att samarbete, gemenskap och öppenhet är vägen framåt. Etablissemanget som Åkesson ondgör sig över vill i grunden ha fred och öppna demokratiska samhällen. Vilket aldrig kan vara fel.
Men det finns orosmoln. Växande klyftor, arbetslöshet och en oro inför framtiden hos många är inga bra tecken.
Orsaken till att dessa extrema partier växer är de ökande klyftorna. Klyftor som växer då samhällets resurser inte fördelas på ett bra sätt. Det finns två stora fördelningsmotorer i det kapitalistiska systemet. Lön och skatt. Om de som äger produktionen tar för stor del av kakan hämmas utvecklingen i systemet.
Färre har råd att köpa, vilket leder till att färre varor och tjänster behövs, vilket leder till att färre har råd att köpa och så vidare. En negativ spiral som leder till stora samhällsproblem.
Lösningen på problemen är inte nationalism, höga tullar och stängda gränser. Lösningen är internationalism, handelsavtal och öppna gränser. Lösningen är fler i arbete, högre löner, ett stabilt skattesystem, ett väl fungerande välfärdssystem för alla och sociala skyddsnät.
Men då behövs en politik som ger ett jämlikt samhälle. En politik som minskar klyftorna. Ett samhälle som tar till vara på alla, och som inte utesluter någon oavsett ursprung, tro, kön eller sexualitet. Ett samhälle för frihet, jämlikhet och syskonskap.