”Alexis Tsipras är en galning, en ’mad man’, men vad ska vi göra?”
Vi är på semester, och den grekiske taxichauffören som kör mig, min farmor, och min farfar, suckar och byter fil. Jag frågar honom om euron, om han vill tillbaka till egen valuta. ”Lämna euron? Nej. Vi skulle aldrig ha gått med från början, men nu går det inte att ångra sig. Jag har fått mindre lön, taxibolagen slår sig samman för att kunna pressa våra löner. Vi säger inte mot. Jag måste ju arbeta.”
Det sägs att verklig intelligens är att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det är förbluffande hur många intelligenta, utbildade människor som helt förblindat närmar sig krisen i Grekland. ”Grekerna är lata, har levt över sina tillgångar, och måste betala tillbaka sina lån själva!”, låter det ofta. Lathetsmyten är politisk propaganda. Alla som delar den och sprider den gör sig skyldiga till att desinformera sina medmänniskor. Grekland har en genomsnittlig arbetsvecka som ligger en bra bit över EU-snittet. Och över Tysklands, för den delen.
Låt oss istället tala om vad som faktiskt har försatt Grekland i den ekonomiska kris man nu befinner sig i. Ett urholkat skattesystem med kryphål, korruption, och en ineffektiv statsförvaltning. Kombinera det med en global finanskris och en illa konstruerad valutaunion så har du receptet på hur man fullständigt kör slut på ett land.
I snart sex år har Internationella Valutafonden, EU, och Europeiska Centralbanken lånat ut krisstöd till Grekland med motkravet att landet genomför stora nedskärningar i offentlig sektor. Den destruktiva åtstramningspolitiken har inte förbättrat Greklands situation. Resultatet av stålbadspolitiken blottläggs nu framför våra ögon.
Bortom de kostymer som förhandlar om grekernas, och eurozonens, framtid finns en social verklighet som är fullkomligt oacceptabel. Sedan finanskrisen och åtstramningarnas början har arbetslösheten och sjukskrivningarna skjutit i höjden. Medicinerna är slut på sjukhusen, antalet barn som lever under fattigdomsgränsen har fördubblats, och självmorden har ökat markant. Grekland är i ett socialt och humanitärt kristillstånd som EU-länderna gemensamt måste hantera.
Åter till taxichauffören. Han är oroad över att Grekland i framtiden vill förlita sig så mycket på turismen som näring. ”Visst fungerar det nu, vi tjänar massvis med pengar. Men när turisterna slutar komma, då? Då har vi ingenting. Vi behöver industrier.”.
Hans bild delas av flera motståndare till åtstramningsprogrammen. Grekland behöver investera för att kunna bryta sitt ekonomiska dödläge.
Med investeringar i välfärd, i industrier, och i utbildning kan man långsamt börja arbeta sig upp. Får man samtidigt utrymme att reformera statsförvaltningen och skattesystemet så finns det hopp.
Regeringen, med Alexis Tsipras i spetsen, måste få en chans att reformera ekonomin och statsförvaltningen. Kommer EU:s ledare att ge dem den chansen?