Har jag sett så många rasistiska inlägg på sociala medier att jag tröttnat och nu medverkar till att normalisera Sverigedemokraterna?
Den frågan har jag funderat på sen jag i min onsdagsledare menade att SD, eller något av de andra partierna, som parti inte kan ställas till svars för enskilda förtroendevaldas misstag, dumheter, idiotiska kommentarer eller inlägg på sociala medier.
Partierna har ansvar för att utbilda sina medlemmar och sina förtroendevalda. Politiskt, i de olika partiernas värdegrunder, och hur man som medlem och förtroendevald representerar partiet. När någon förtroendevald trots detta inte beter sig på ett sätt som partiet tycker är okey, är det ändå den enskilde som gjort fel.
Partiet kan aldrig helt förhindra eller eliminera detta. Speciellt inte när partiet har växtvärk efter en stor ökning i det senaste valet. Deras ansvar för vad som gjorts tar vid först när olyckan är skedd. Moderaterna kunde inte förhindra eller eliminera det som kan kallas för ” Delmon Haffo affären”. Men partiet tog stort ansvar efteråt.
Så frågan som bör diskuteras är inte vad den enskilde förtroendevalda gjort utan vad partiet gör efteråt.
Därför borde det inte vara speciellt intressant, ur partisynpunkt, vad Sverigedemokraternas nyvalda vice ordförande på Gotland har gjort för kommentarer i sociala medier. Det som borde vara intressant är hur Sverigedemokraterna tar tag i frågan. Hur ser de på hans kommentarer? Är de ett problem eller inte? Och om de anser att det är ett problem, vad gör de åt det och hur ser de till att det inte blir fler?
Här skiljer SD sig från alla andra stora partier. Alla partier har nolltolerans mot dem som bryter mot den etiska norm som deras politiker ska förhålla sig till. Men SD svajar betydligt. Även om många blivit uteslutna eller fråntagits förtroendeuppdrag, har på tok för många av de uttalande som gjorts fått gå obemärkt förbi.
Hur är det exempelvis möjligt att invandrare får likställas med kannibaler, utan att personen i fråga fråntas viktiga uppdrag inom partiet? Vilka signaler ger det om partiets nolltolerans mot rasism? Är det då så konstigt att en nyvald viceordförande har uttalat sig som hen gjort? Och när den lokala ordföranden spontant reagerar med att skylla på media och att media granskar SD mer än övriga partier, blir frågan om partiet verkligen har nolltolerans mot rasism än viktigare att ställa sig.
Så i detta cirkelresonemang kommer jag fram till att jag inte ser skogen längre, då det är för många träd i vägen. SD är inte som andra partier men ska ändå bedömas utifrån samma mall som alla andra partier. Alla ska bedömas utifrån vad de gör, inte vad de säger sig göra.
Så när SD väljer att se mellan fingrarna med sina företrädares rasism måste vi förstå att det är med flit och för att man som parti tycker att det är okey.
Så ja, jag normaliserade SD i min onsdagsledare, något jag nu inser. Vilket jag givetvis ångrar. När rasismen dagligen flödar på sociala media och runt kaffeborden, och när de som inte håller med inte längre orkar käfta emot, måste i alla fall jag som har en så viktig position stötta dem.
Jag får aldrig ge efter för den trötthet vi alla känner, och jag borde förstått det redan i onsdags.