Det hände i Norge. Det har varit nära att hända i Sverige. Det hände i Frankrike för bara några veckor sedan. Nu har det hänt i Danmark. Människor har dödats för sina åsikter. Nu, i det tjugoförsta århundradet, här i Europa. En världsdel där många ännu minns det andra världskriget och den utveckling som föregick det. Det är lätt att gripas av fasa vid tanken på att människor dödas av enbart det skälet att någon annan tycker annorlunda eller har en annan tro.
Ännu vet vi inte så mycket om vad som ligger bakom händelserna i Köpenhamn eller om vem eller vilka som varit inblandade. Men det vi vet räcker för att se hatet. Ett hat som för de allra flesta av oss ter sig helt obegripligt. Ett hat som riktar sig mot medmänniskor för att de har en viss åsikt och står för den, visar den öppet.
Ändå finns det någonstans i tragedin en viss hoppfullhet. Synagogan som angreps i Köpenhamn var bevakad. Polisen var där när attentatsmannen kom. Det räckte inte, ett liv gick till spillo och flera skadades. Inte heller vid mötet om religion och yttrandefrihet där de första dödande skotten föll räckte bevakningen. Ett öppet samhälle kan aldrig helt skydda sig från fanatiker som inte tvekar att ta till våld.
Men vi är inte totalt maktlösa, det är farligt att tro så. Det finns metoder att använda för att hitta dem som planerar dessa vansinnesdåd. Flera terrorattentat har kunnat avvärjas i flera länder på senare år. Händelserna under helgen kunde ha fått långt värre följder.
De metoder som trots allt finns måste utvecklas och förfinas. Det handlar inte bara om poliser och underrättelsetjänst, inte bara om bevakning och stoppade resor till terroristutbildningsläger.
Det handlar också om oss, var och en. Vi måste alla bli vaksamma och reagera när hatet håller på att slå rot runt omkring oss. När de vi möter börjar mäta sina medmänniskor med olika måttstock. När orättvisor och utanförskap skapar grogrund för hatet.
Och vi måste göra det utan att bli förblindade. Vi måste balansera mellan säkerhet, öppenhet och naivitet. Vi måste kunna diskutera, ifrågasätta och kritisera religioner och religiösa företrädare, precis som andra åsiktsriktningar och meningsmotståndare. Vi måste få yttra oss och visa åsikter och vara osams. I Sverige förstärks bevakningen runt synagogor och moskéer. Vi måste också förstärka vår medmänsklighet. Hatet måste bemötas.
Det här är den stora utmaningen, en av de allra största för vår tid. Vi måste alla kunna leva tillsammans i en värld där kontakter och utbyten ökar. En värld där den långsiktiga trenden faktiskt är att krigen blir färre och fattigdomen minskar, där allt fler lär sig läsa och jämställdheten ökar. Det är inte enkelt men det går att bekämpa hatet.
Vi har inget val.