’Teknik får aldrig ersätta mänsklig omsorg!’. Så lät det vid ett pensionärsmöte jag deltog i för några år sedan. Stämningen var ganska hätsk, och man tyckte att jag ’unga damen’ skulle hålla mig för god för att komma och dra in hemtjänst och skicka dit maskiner istället.
Maskinen var ett ’öga’ för nattillsyn. Jag försökte förklara att ’ögat’ inte var öppet hela tiden, bara på bestämd tidpunkt, och att syftet var att säkra att våra äldre hade det bra om natten, utan att störa deras sömn i onödan.
Tjänsten var dessutom valbar, men visst fanns det också en tanke om att personalen kunde användas bättre än att åka runt och titta på människor som sover. Som vi alla vet är behoven stora inom äldreomsorgen och saker kan göras annorlunda, om utrymme frigörs.
För jag håller med, tekniken kan inte ersätta mänsklig omsorg. Just därför är jag så mån om att välfärdssektorn ska förhålla sig nyfiken och positiv till ny teknik. För att vi alltid ska ha möjlighet att till exempel hålla handen när någon medmänniska har det svårt, krävs det att vi funderar över om andra saker som i dag utförs av människor faktiskt kan utföras på annat vis.
I mötet här ovan, om ’ögat’, slutade det med att hälften var för och hälften emot. De som var för, såg det som positivt att inte få besök om de inte uttryckligen behövde det, medan de som var emot, kände skepsis kring driftsäkerheten. Oro och skepsis mot nya, okända fenomen måste tas på allvar.
Förhoppningsvis ska ingen ’tvingas’ till att testa nymodigheter, utan utrymme ska finnas att lotsas mot nya lösningar, och ibland också att välja bort, till förmån för något beprövat.
En landvinning som gör mig väldigt glad, är den lösning - taligenkänning - som nu testas i svensk socialtjänst. Otaliga är de vittnesmål från ambitiösa, men stressade socionomer, som när en ständig önskan om att få lägga mer tid på sina klienter, och mindre tid på pappersarbete.
Genom det verktyg som nu testas, talar man in journalanteckningar och beslutsunderlag rakt in i datorn via en mikrofon. Uppskattningsvis går det tre gånger så fort som att journalföra via tangentbordet. Om det här visar sig fungera, är det verkligen ett framsteg som gör just det som diskuteras här ovan - frigör tid för det mänskliga mötet.
Dock har politiken - som ytterst ansvarig för vår gemensamma välfärd - ett tungt ansvar att dels lyssna på den som faktiskt ska använda tjänsten, dels våga ställa höga krav på de som utvecklar tjänsterna. Tjänsterna måste ha användaren i centrum, men därtill måste också ansvar i högre grad tas för introduktionen, att något inte upphör att fungera innan alla kommit med nästa tåg.
Korrekt genomförda upphandlingar och beställningar av ny teknik bär på stor potential. Inte främst på grund av de pengar den kan spara (även om det också är viktigt), utan för de resurser tekniken kan frigöra för de ögonblick som verkligen betyder något.
Där ingen maskin i världen - hur högteknologisk den än är - kan ersätta det mellanmänskliga mötet. Hen som tar strid för en fortsatt stark generell välfärd, bör också omfamna tekniska lösningar. De bidrar till att säkra välfärden framgent.