Igår, på Gotlänningen härintill, skrev min kollega Christer Mattsson igår om Ship to Gaza och vänsterns allmänna eländighet. Den påvisar en stor del av den knölighet som finns i högern när det kommer till historieskrivningen.
Under Almedalsveckan stoppades Ship to Gazas fartyg Marianne när det var på väg från Sverige mot Gazaremsan, Palestina. Fartyget bordades av israelisk militär, och flera av passagerarna frihetsberövades i Israel – däribland journalisten och författaren Kajsa Ekis Ekman och vänsterpartisten Dror Feiler. Om detta skriver Christer Mattsson att ”Israel har rätt att skydda sig mot terrorism från Hamas”. Allvarligt talat.
Ship to Gazas fartyg Marianne seglar under svensk flagg och bordades av israelisk militär på internationellt vatten. Det bryter mot internationell rätt, och mot detta har svenska UD framfört en protest till staten Israel. Detta kan inte på något sätt härledas till Israels rätt att försvara sig mot Hamas.
Israel har sedan i decennier ockuperat Palestina. Vid flertalet tillfällen har väpnade konflikter medfört dödsoffer på båda sidor. Men det går det inte att bortse från Israels överväldigande styrkeposition. I de senaste striderna förra sommaren dog 4 civila israeler och 1473 civila palestinier. Av dem var 501 barn. Det är inte en konflikt mellan jämlikar. Israel bedriver en illegal ockupation av Palestina. Att göra som Ship to Gaza och belysa den krisartade situationen kallar Christer Mattsson för ett ”vänsterspektakel”.
Mattsson raljerar över att Kajsa Ekis Ekman har ”gråtit ut” över att hon kastats i israeliskt fängelse utan att få veta på vilka grunder hon fängslats. Jag har aldrig suttit i israeliskt fängelse, och mig veterligen har Christer Mattsson inte heller gjort det, men om det inte är en erfarenhet som det är legitimt att ”gråta ut” över, vad är?
I sin ledare radar Mattsson upp ett antal händelser där vänstern står att beskylla för sakernas tillstånd. Det varierar från demonstrationer i krisens Grekland till misshandel av strejkbrytare i Ådalen 1931. Det samtliga situationer har gemensamt är att Mattsson noggrant plockat russinen ur den historierevisionistiska kakan och utelämnar viktiga detaljer.
Att exempelvis nämna att strejkbrytare misshandlades i Ådalen 1931 men inte nämna de fem arbetare sköts ihjäl samtidigt i Ådalen av svensk militär - det är rent historielöst. Mattsson är dock inte ensam, svensk höger har tidigare gjort tappra försök att putsa sitt förflutna. Moderaterna, som varit motståndare till allmän rösträtt och hårda tag mot Apartheidregimen i Sydafrika har själva försökt framställa sig själva som förkämpar för det de varit emot.
Så efter att ha slagit fast att mytbildning och polarisering bör undvikas i debatten skriver Mattsson ett enastående pekoral av osanningar och osakligheter. Visst kan man ha olika åsikter om Israels illegala ockupation av Gaza, skuldkrisen i Grekland, och Ådalen 1931 – men vi kan väl enas om att man i alla fall gör bäst i att hålla sig till sanningen?