Många försöker putslustigt mena att arbetarrörelsen demonstrerar mot sig själv på första maj. Det är naturligtvis högst kvalificerat struntprat.
Vår tid, som kännetecknas av nationalismens återtåg och polariseringens politiska triumfer, kommer att framtvinga val som är svåra och nya. Denna första maj är det viktigt att vi håller samhällskritiken som ledstjärna.
Varje politisk rörelse måste bygga sin ideologiska grund på en kritik av samhället och hur det är organiserat. Att agera politiskt är att vilja förändra – att få mandat av väljarna att förändra kräver en samhällskritik som är relevant och inkluderande.
Arbetarrörelsens högtidsdag ger en nödvändig injektion av kritik mot hur samhället är organiserat i en rörelse som ibland kan verka trögrörlig.
Första maj kan ge möjligheten att lyfta blicken från vardagens nämndmöten, förhandlingar, och budgetberedningar, och förenas i en grundläggande ideologisk kritik av samhället som det är, och en ideologisk vision om samhället så som det borde vara. Det måste gå för progressiva vänsterrörelser att regera och samtidigt befinna sig i opposition mot samhällets orättvisor. Det är grundläggande att progressiva rörelser formulerar en samhällskritik som känns relevant för folkflertalet.
Vi ser i Europa och i Sverige en växande ojämlikhet, och till följd av detta en stigande politisk oro, och det är i skuggan av detta vi i år firar första maj. Det är en prövande tid för demokratiska och progressiva politiska krafter.
* * *
I Frankrike har nyligen den första omgången av presidentvalet avslutats, och de två kandidater som gått vidare till nästa omgång är i full gång att driva kampanj. Emmanuel Macron, tidigare ekonomi- och industriminister i Francois Hollandes socialistregering, kommer att ställas mot högerextrema Nationella Frontens kandidat Marine Le Pen.
Det är franska valet är i akt och mening banbrytande och historiskt. Av de två partier som traditionellt har ställts mot varandra i andra omgången gick inget vidare. Högerpartiets Francois Fillon föll på målsnöret.
Socialistpartiets Benoit Hamon slutade på dryga sex procent. En historiskt katastrofal siffra – och särskilt anmärkningsvärt eftersom socialistpartiet för närvarande innehar presidentposten. Emmanuel Macron, som är favorittippad inför valet den sjunde maj, leder sedan ett år tillbaka sin egen politiska rörelse placerad i mitten. ”Jag är varken höger eller vänster”, har Macron förkunnat i tv-debatterna. Macron är långt ifrån en ideal presidentkandidat – särskilt om man har politiska sympatier till vänster.
Hans politiska agenda innehåller få reformer som på allvar skulle minska ojämlikheten i det franska samhället – samma samhällsproblem som ger Le Pen och hennes åsiktslikar en grogrund.
Men att ställa sig likgiltig inför valet mellan Macron och Le Pen är himmelskridande principlöst. För alla demokrater – liberaler som socialister – måste det vara självklart att rösta på Macron. Att försvara demokratin och allas lika rätt går inte att kompromissa med.