Jag är ingen utbildad journalist, tänker inte som en journalist och kommer troligen aldrig att tänka som en riktigt duktig journalist.
Det är inget jag sticker under stol med. Sättet att tänka som en journalist tar tid att lära sig och kräver erfarenhet för att få. Precis som i många andra yrken. Jag är snarare ”från andra sidan”. Som ombudsman har jag fått till mig enormt mycket information som inte har varit tänkt att komma ut i offentlighet och som därför inte heller blivit offentligt.
Mycket personliga saker som personen inte vill ska bli kända, exempelvis missbruksproblem eller någon annan sjukdomsbild. Saker som företag inte vill ha sprida då det kan minska deras konkurrenskraft. Förtroende var ett nyckelord och ömsesidig respekt ett arbetssätt.
När jag på ett resonerande sätt beskriver varför jag anser att offentlighetsprincipen skall begränsas, får jag mothugg av Eva Bofride, den politiska chefredaktören på Gotlänningen. Eva Bofride som är journalist sen många år tillbaka har en helt annan syn på detta än mig. Helt naturligt. Jag misstänkte att hon skulle ta debatten och såg fram emot den.
Men jag blev ruskigt besviken. Jag hade verkligen uppskattat att hon med sin långa erfarenhet av journalistik kunde debattera frågan sakligt. Men det gör hon inte.
Istället menar hon att jag har en unken syn på demokrati och att hon blir bedrövad och skäms. Jag förstår i och för sig att Eva Bofride reagerar. För jag menar att journalister i dagens medieklimat inte har resurser att hantera arbetsmaterial, då de sensationer de kan upptäcka blir dominerande trots att sensationen aldrig skulle ha blivit verklighet utan var ett utslag av brainstorming.
Eva Bofride är ett levande exempel på att vissa journalister inte kan handskas med sanningen. När jag ger Räddningstjänstens förslag till ny organisation mitt stöd och därmed har en annan syn än vad en av de inblandade fackliga organisationerna har så skriver Eva Bofride:
”När fackligt engagerade brandmän protesterar mot en förändringsprocess delvis ledd och initierad av Partiet (Socialdemokraterna) verkar facklig solidaritet väga lätt för vissa. Så lätt att en gammal fackombudsman som Erik Fransson….”
När har Eva Bofride gör denna beskrivning så har hon antingen ingen koll/inte gjort sitt jobb eller väljer att dölja sanningen för sina läsare. Det hon inte nämner är att det har varit fyra olika fackliga organisationer, och ett skyddsombud, som fått säga sitt om den tänkta organisationen. Skyddsombudet, SACO, Vision och Kommunal har sagt ok till den nya organisationen, medan Brandmännens riksförbund har motsagt sig den och begärt en central förhandling i frågan. Om detta med att inte ge hela bilden är ett vanligt arbetssätt för erfarna journalister har jag ännu mer vatten på min kvarn att offentlighetsprincipen skall begränsas.
I min värld är det bättre att våra folkvalda politiker får ett så bra underlag som möjligt för att kunna ta så bra beslut som möjligt, än att media och allmänhet har tillgång till allt material från första stund som förslaget diskuteras.
Jag vet att det är en kontroversiell åsikt, och därför förväntade jag mig en seriös debatt, men ack så jag bedrog mig.