Inför förra valet artikulerade socialdemokratin sitt överordnade mål för mandatperioden: EU:s lägsta arbetslöshet 2020. Med slutparentesen i sikte går det att konstatera att målet kommer att bli svårt att nå, trots kraftiga ökningar i sysselsättning och minskning av arbetslösheten.
Det är således dags för socialdemokratin att formulera ett nytt mål för en ny mandatperiod, när man närmar sig september 2018 för att åter söka väljarnas förtroende. Att uppnå EU:s lägsta arbetslöshet är i akt och mening ett djärvt mål – men som det formuleras är det för abstrakt för att vara den politiska berättelse som ingjuter hopp och framtidstro i väljarkåren.
Kontentan: en politisk rörelse som vill vinna väljarnas stöd i ett allt mer polariserat politiskt klimat måste formulera en politisk berättelse som känns. Som vänder oro till förhoppningar, misstro till tillit, dystopi till optimism.
Från vilken horisont går det att börja se konturerna av en sådan berättelse? Grundläggande är att den bottnar i en verklighetsbeskrivning som är relevant och aktuell. Ta bostadssituationen, exempelvis. Trots att bostadsbyggandet är högre än på mycket länge har en stor del av landets kommuner fortfarande bostadsbrist. Sämst position på bostadsmarknaden har unga och nyanlända. När bostadskrisen i Sverige var som värst under förra seklet byggdes hela städer och stadsdelar från grunden.
Det Stockholm vi känner idag, exempelvis, byggdes under miljonprogrammens dagar. Visby ytterstad är också en produkt av en aktiv politik för att stävja bostadsbrist och möjliggöra för fler att ha ett eget boende. En sådan djärv och visionär bostadspolitik krävs igen.
Eller låt oss titta på arbetsmarknaden. Fler och fler får arbete i Sverige. Samtidigt är arbetslivet mer och mer ohållbart. De otrygga anställningarna ökar, och sjukskrivningarna är på höga nivåer. Många relaterade till arbetsrelaterad stress och ohälsa. Samtidigt som tusentals saknar arbete, sliter tusentals sönder sina kroppar på sin arbetsplats.
Och allt detta sker sida vid sida med att många nyanlända ska integreras på arbetsmarknaden. I detta går att hitta en del av ett överbryggande politiskt projekt: en politik som gör arbetslivet mer hållbart, samtidigt som en aktiv etableringspolitik möjliggör för fler att få ett arbete.
I detta skulle exempelvis frågan om arbetstid kunna diskuteras. På flera håll i landet har försöksverksamheter med förkortad arbetstid testats, framförallt i vården och omsorgen. På Gotland har en radikalt annorlunda bransch gjort ett försök – reklambyrån OSS har infört sex timmars arbetsdag med goda resultat som följd. I de välfärdsyrken där utbrändhet, förslitningsskador och stress är som högst skulle försök med förkortad arbetstid vara välkommet.
En sådan politik, som säkrar tryggheten för de som har det sämst ställt, skulle vara en effektiv politik mot klyftor och ojämlikhet. Naturligtvis är en politisk berättelse av detta slag mer komplex, och behöver mer djup. Men den måste kännas i människors vardag.