Folkpartiet är ibland outgrundligt. För den som är politiskt intresserad är det onekligen lite spännande med ett oförutsägbart parti i den annars rätt väldefinierade svenska politiken. Ett parti som när alla väntar sig en allmänt invandrarvänlig inställning plötsligt klämmer till med språkkrav. När vi har vant oss vid att socialt patos, jämställdhet och mänskliga rättigheter är starka kännetecken handlar allt plötsligt bara om skoldisciplin och försvar. Den liberala kluvenheten kan visa sig på många sätt.
Partiet har inte gjort sig känt för att vara särskilt tolerant mot partiledare när det går dåligt i val och opinionsmätningar. Då brukar ordföranden få finna sig i att avpolletteras utan några vidare sentimentala hänsyn.
Därför var det många som väntat sig att Jan Björlund skulle få respass efter den stora tillbakagången i förra höstens val. Flera kandidater utpekades som tänkbara efterträdare, där fanns en Birgitta Ohlsson, en Maria Arnholm, en Cecilia Malmström.
Redan före valet var framförallt Birgitta Ohlsson ett hett namn och hennes stöd uppgavs vara mycket starkt bland partivänner ute i landet. Jag erkänner gärna att jag tillhör dem som hade fel när vi trodde att hon skulle ta över rätt snabbt och smärtfritt.
I stället deklarerade Jan Björklund att han, i motsats till ledargarnityret hos Moderaterna, tänkte sitta kvar och ta ansvar trots valförlusten. Där Fredrik Reinfeldt och Anders Borg satsade på sina karriärer och på att dra nytta av sina politiska erfarenheter valde Björklund att bli oppositionspolitiker och kämpa på i riksdagsdebatter och internt partiarbete.
Det verkade partiet gilla. Kanske var det så att de FP-anhängare som försvann före och efter valet var de som var mest sugna på att byta ledning.
Till den historien hör också att Birgitta Ohlsson står för en delvis annan inriktning med bland annat öppnare attityd i flyktingfrågor och tydlig feminism på agendan.
Nu tycks det ändå ha hänt något. Det mullrar i de glesnande leden och flera partidistrikt funderar nu på vem de ska nominera till ordförandeposten inför höstens landsmöte. Partidistriktet i Västerbotten blev först med att har sätta ner foten och har med förnyelsen som argument nominerat Birgitta Ohlsson. Men det var inte ett enigt beslut och det är troligt att det ser lika kluvet ut på andra håll. I någon mån är det förmodligen en generationsfråga. Jan Björklund tycks ha starkare stöd hos de som varit med ett tag.
Det ska bli spännande att höra hur de gotländska partiföreträdarna tänker i saken. Folkpartiet hade en hög medelålder på sina Gotlandslistor i det senaste valet med fler kandidater över 65 år än under. Det kan kanske ge en fingervisning.
Vi vet sedan tidigare att Birgitta Ohlsson har sina anhängare här men är de i majoritet?