"Gamla gnälliga M är här igen", skrev Karin Pettersson på Aftonbladets ledarsida igår. Hon har rätt och det är faktiskt rätt skönt. Äntligen kan vi kanske sluta prata om Sverigedemokraterna och återgå till att diskutera vad som driver vårt land framåt och vad vi vill göra med vårt gemensamma, det vi har tillsammans. Vad ska vi ha det vi kallar samhället till och vad av det är det både anständigt och smart att också samla ihop gemensamma resurser till. Konfliktlinjerna har klarnat i svensk politik och det är bra.
Detta här hänt: Staten hade en viss skatteinkomst. Arbetslösheten var hög. Särskilt oroande var det att så många unga inte kom in på arbetsmarknaden. För att minska arbetslösheten sänkte regeringen olika skatter. Arbetslösheten sjönk inte.
Den situationen kan hanteras på olika sätt. Alliansen, och därefter de borgerliga partierna var för sig, säger att det var ju synd att det inte blev som vi trodde men pengarna är i alla fall borta ur statsbudgeten. Och kanske går det bättre om vi försöker lite till, som med det sjätte jobbskatteavdrag Anna Kinberg Batra (M) presenterade i Almedalen i somras.
Vår nuvarande regering har valt ett annat sätt. De rödgröna statsråden tycker att det är rimligt att delvis återgå till de skattenivåer som gällde för några år sedan och försöka att mota arbetslösheten med andra metoder. Löntagarna får behålla sin sänkta skattenivå om de inte tjänar väldigt mycket.
Näringslivsföreträdare har anslutit sig till kritiken mot det avtrappade jobbskatteavdraget med motiveringen att det kommer att minska arbetslusten. Ärligt talat har jag väldigt svårt att tro på det absoluta sambandet. Den som tjänar 140 000 som Företagarnas vd Günther Mårder eller 490 000 som motsvarigheten på Svenskt Näringsliv Carola Lemne får ihop (Källa SvD) lägger knappast av att jobba för att de får betala lite mer i skatt.
Vad statsbudgeten medför för Region Gotland vet vi bara delvis än. Vår del av den nya vårdmiljarden är högst välkommen men räcker långt ifrån för att rädda gotländsk sjukvård från underskott och besparingar. Gotland har varit bra på att få medel ur de tidigare så kallade kömiljarderna inom vårdsektorn men de drar resurser från andra områden och bygger på att andra landsting lyckas sämre i sin anpassning.
Övriga tillskott är mestadels öronmärkta till särskilda satsningar och det är bra men sällan riktigt populärt i kommunsverige. Dels vill de lokala och regionala politikerna bestämma prioriteringarna själva, dels vill de veta förutsättningarna för att kunna planera och budgetera på längre sikt. Vad Björn Jansson och hans gelikar helst vill ha är allmänna pengar som går att använda där de bäst behövs ur regional eller lokal synvinkel.
Men det finns ibland fullt legitima skäl för statsmakterna att lägga sig i styret ute i landet. Det har vi fått ett nästan övertydliga exempel på den senaste tiden när det blivit uppenbart att vissa kommuner inte tycker sig behöva vara med och ta något ansvar för flyktingmottagandet alls.
Att vissa kommuner genom att undvika hyresrätter håller borta såväl låginkomsttagare som flyktingar är givetvis alldeles oacceptabelt. Då behövs nationell samling och styrning.