Så hände då det som ingen ville skulle hända. Det som alla trodde skulle hända. Det som hänt runt om i världen. Det som har kommit närmare och närmare. Paris, Bryssel, Nice, Berlin och nu senast i London och St Petersburg.
Frågan var inte, om det skulle ske, utan när det skulle ske. En terroristattack. Vi hade tills i fredags varit förskonade från allvarliga terroristattacker förutom attacken på skolan i Trollhättan. Men även den misslyckade självmordsbombningen 2010 på en tvärgata till Drottninggatan och de tre bombdåden i Göteborgs trakten där nazistiska gärningsmän misstänks, är dåd som visar att vi inte varit helt förskonade de senaste åren.
Trots att attackerna varit förhållandevis lindriga har polis, vårdinrättningar och andra myndigheter tränat på hur de ska arbeta när en terroristattack sker. Träning som verkligen har gett resultat. För hittills finns bara superlativ att strö över polis, sjukhus, övriga myndigheter och regeringen.
Utskällda och utdömda organisationer som visade sig bäst när det gäller. Polisens arbete kan inte anses annat än succéartat. Sjukhusens professionalitet i kritiska situationer är fantastisk. Samarbetet mellan de olika myndigheterna fick Stockholm city att utrymmas utan att skapa panik och utan att minska polisens möjligheter till att finna den eller de skyldiga.
Regeringen har visat på stor handlingskraft och Statsminister Stefan Löfven har visat prov på stort ledarskap och klivit fram som en landsfader.
Även övriga partiledare har precis som hela landet enats med regeringen efter denna svåra händelse. Den solidaritet och den kärlek som sprids, visar att vi inte tänker låta terroristerna vinna. Stockholmarnas sätt att möta terrorismen är fantastisk och visar att kärlek vinner över hat.
Attacken i fredags har hittills krävt fyra människors liv. Av de som skadade vårdas fortfarande ett tiotal på sjukhus, för fyra av dem är läget fortfarande kritiskt och två av de kritiskt skadade får intensivvård.
Antalet offer skulle mycket väl kunnat ha varit mycket högre, utifrån tid, plats och tillvägagångssätt för attacken. Attackerna i Nice, Berlin och London som utfördes på liknande sätt hade betydligt fler offer.
Nu återstår att se vad dådet kommer att föra med sig. Vad kommer polisens fortsatta utredning av attacken att ge? Var den misstänkta gärningsmannen ensam eller hade han medhjälpare? Var attacken organiserad av någon speciell extremistisk organisation eller gjordes den på eget bevåg?
Den stora frågan är, hur kommer attacken att förändra samhället?
Jag har alltid varit positiv till mer övervakning utifrån en naiv tanke om att den bara används av de goda. Men som utvecklingen har sett ut i världen de senaste åren har jag blivit mer tveksam.
Vad skulle hända om extremister tog över makten i landet? Vad skulle ett väl utvecklat övervakningssamhälle kunna leda till i händerna på fel ledare? Jag tänker på den oroande utvecklingen i Polen, Ungern och Turkiet. Där journalister och oliktänkande förföljs och fängslas.
Samtidigt visar utredningsarbetet efter attacken på hur viktiga övervakningskameror är för att kunna lösa brott och vi vet hur viktig annan övervakning är för att kunna förhindra att brott ens begås. Frågan är vilken väg vi kommer att gå.