Hur förbereder man sig för det otänkbara? Hur rustar vi våra högteknologiska, kunskapsintensiva välfärdsstater för framtidens hot och risker? Säkerhet och beredskap har seglat upp som aktuella ämnen på den politiska dagordningen – inte minst ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv i takt med att läget i vårt närområde stadigt försämrats.
För att möta denna, till viss del, nya situation har de politiska partierna varit tämligen överens om att den militära och civila beredskapen måste rustas upp. Totalförsvaret har återaktualiserats, värnplikten har återinförts, och försvarsanslagen ökar. Borta är de tider då regeringar av olika färg lade ner regementen eller skar i försvarsbudgeten.
Men hur förbereder vi oss för andra komplexa och mångfacetterade hot som kan skaka våra samhällssystem i grunden? För några veckor sedan släppte den danska författaren Hanne Vibeke Holst romanen ”Som Pesten”. Romanen handlar om en dansk läkare som tar anställning på WHO samtidigt som en ny influensapandemi bryter ut. Det är lika mycket en historia om medicinsk utveckling som moral och etik. Hur prioriterar vi samhällets resurser när de är skrala? Hur väljer vi vem som får vaccin först – om ett sådant överhuvudtaget finns? Vad sker med all vård som måste utföras vid våra sjukhus när systemet är belamrat av svårt influensasjuka? Frågor vi inte riktigt närmat oss i den allmänna debatten. Men det kan vara klokt att göra det innan det är försent, och företrädesvis inte i romanform.
I modern tid har världen drabbats av fyra riktigt stora pandemier. Från spanska sjukan, som härjade i slutet av 1910-talet, och skördade fler offer än första världskriget, till svininfluensan som såg dagens ljus 2009. Forskningen verkar relativt överens om att pandemier inträffar med jämna mellanrum och att det egentligen finns mycket lite vi kan göra åt det. Virus muterar och utvecklas, förändrar sina egenskaper och sin karaktär. Men vi besitter verktygen för att lindra och motverka smittspridning och mänskligt lidande.
Dels handlar det om att tillföra ordentligt med resurser till de internationella organ som övervakar smittspridning och samordnar globala insatser, som Världshälsoorganisationen (WHO) eller Europeiska Smittskyddsmyndigheten (ECDC). Dels handlar det om att ha välutvecklade nationella och lokala planer för hur myndigheter, landsting och kommuner ska agera när sjukdomen är ett faktum.
Sverige har kommit en bit på vägen sedan svininfluensan 2009 – men mycket återstår att göra. Vi behöver bland annat överväga om vi, tillsammans med de nordiska och baltiska länderna, ska överväga om vi ska kunna garantera vaccinproduktion i Norden i händelse av en stor pandemi.
Ett influensavirus känner inga nationsgränser och inga samhällsklasser. Men vi vet att de som drabbas hårdast i stora epidemier och pandemier är de sämst bemedlade och de med låg tillit till samhället. Ska vi vara rustade för kriser, såväl militära som medicinska, måste vi vara beredda att tillföra resurser och framförallt: tänka det otänkbara.