Det skulle kunna gå att säga så här om en viss del av samhällsutvecklingen de senaste 15, 20 åren: Där fordom journalister var, nu informatörer tronar.
I takt med att dagspressen fått ekonomiska problem, och aldrig tagit sig ur dem jämfört med fornstora dagar, har journalisterna blivit färre och färre på redaktionerna.
Sveriges radio, SR, och Sveriges television, SVT, finns också, utöver dagspressen, samt några mindre, privatägda aktörer. SR och SVT har visserligen haft sina budgetanslag ganska lika genom åren.
De anställda där har varit ungefär samma antal över tid, kanske något färre, även om det kan variera.
SR och SVT har bland annat lagt ut programproduktion externt, till produktionsbolag. De tjänster som försvunnit hos de förra har i bästa fall motsvarats av en ökning av tjänster i samma grad hos de senare, de nya aktörerna.
Sammantaget har det blivit påtagligt färre journalister. Det är utförligt skildrat de senaste åren, i branschpress som journalistfackets tidning Journalisten.
Antalet journalisttjänster som skurits bort på medieföretagen är många och alltid fler än de nya tjänster som utannonseras i branschen.
Var jobbar då alla som försvunnit från journalistjobben? Alla har ju inte kunnat pensioneras bort, i naturlig avgång från arbetslivet.
Vissa har fått byta jobb och bransch, kanske omskolats. Men många har blivit informatörer eller kommunikatörer, två ord för samma typ av yrke.
Förvånansvärt många sådana jobb har uppstått i verksamheter som är skattefinansierade. Det går att räkna upp dem. Statliga verk och liknande som exempelvis försvarsmakten och polisen, men även regioner (landsting), länsstyrelser, kommuner, högskolor och universitet med flera.
Verksamheter som inte är skattefinansierade och inte heller privata finns också, som Svenska kyrkan. Organisationer av olika slag går även att räkna hit.
Och så finns de privata aktörerna. De kan, vad jag kan komma på, vara försvarsindustrins företag, fordonsföretag, ja en rad olika företag, ofta de svenska storföretagen.
De som ska granska makthavare, politiska och därmed skattefinansierade, organisationer, företag, alltså journalisterna är färre än kanske någonsin. Deras organisationer, främst tidningar, har små redaktioner nu. De har begränsat med personal och uthållighet.
De som kan tänkas vara föremål för granskning, som de skattefinansierade inrättningarna, organisationerna och företagen, har informatörer och kommunikatörer till sin hjälp. Deras uppgift är att framställa sin arbetsgivare i god dager och lyfta fram fakta och omständigheter som talar för den egna verksamheten.
Att arbeta som informatör är nästan jämt ett lättare, mindre arbetstyngt jobb jämfört med att jobba som journalist och då av slaget som granskande reporter. Lönen är minst lika bra, för nyckelpersoner bättre.
Dessa aspekter diskuteras sällan utanför kretsen av journalister och andra som är yrkesverksamma i medierna. Så det kan vara värt att påtala det.
Om den sista granskande reportern snart släcker lyset till redaktionen medför det ett sämre samhälle och en sämre demokrati.